Mellan Två Tolvslag - Del II

Mellan två tolvslag hinner 365 stycken obetydelsefulla passera, det som skiljer dom emellan är löften och eftertanke, alla får en chans att starta om. Helt ärligt så är jag mer rädd för tjugohundraåtta än vad jag var för tjugohundrasju, jag ställer mig frågan kan ett år verkligen bli bättre än det som vi ringde ut igår, vid det sista tolvslaget?

Många människor får inte under hela sina liv chansen att leva igenom ett år som jag gjort och för första gången i mitt liv kände jag uppskattningen under resans gång. Jag sticker heller inte under foten att jag tycker att den här typen av redogörelser är enkla, det är skitsvårt för hur plockar man ut sina favoritbilder av ett år? Vad definerar just tjugohundrasju för mig? och vad ska jag önska mig av det kommande.

Jag lärde mig mycket om kärlek iår, som bekannt så stötte jag på kärleken ganska tidigt på året, den återfanns i en flicka med en resa i görningen och vart tar man vägen när det man kommer att älska försvinner ifrån en lika fort som det dök upp? Trots alla stora block av ögonblick med livekonserter, baler, premiärer och studentfester som skulle dyka upp så kunde jag inte riktigt ta in alla ögonblick med den ro och den glädje dom kanske förtjänade. Studenten var länge huvudmålet på den resa som tjugohundrasju hade radat upp för mig, men efter att ha kysst Matilda Lindén vid ett övergångställe den fjärde Februari tog livet en annorlunda vändning, kalla nätter blev ännu kallare, ensamma dagar blev ännu ensammare och de tårar som brände mina kinder under inledninen av mars skulle bli det starkaste blocket av minnen för året, de skulle ta mig över ett världshav för att se stora ting, det fick mig att inse att mitt hjärta kanske är större än vad jag trodde. Ty kärlek växer inte oprovocerat, det är något inom oss som tillåter oss att hoppas. Eller kanske något som helt enkelt inom oss bestämmer sig.

Hursomhelst så inleddes året med mötet vid ankaret, mötet ledde till den vackraste månaden i mitt liv där jag lärde mig om kärlek återigen och igenom de vackraste av ögon. Sen så åkte hon, hon lämnade mig för en resa hon sedan länge planerat att göra men hon tog med sig mitt hjärta och Mars blev en behaglig månad, många saker gjorde ont men kärleken tycktes hålla i sig och inte nog med det så växte den också ett steg närmare varandra för var dag. I slutet av mars så spenderade jag en helg i Stockholm, jag fick se Damien Rice live i en tankeställare som gjorde mig beslutsam om mina mål. April kom och jag fick se London, dyra telefonräkningar och min film fick sin premiär.


Så kom festandet, inledandet av tjugohundrasju hade mest handlat om den efterlängtade studenten, om slutet för mig blev det en bit av alla ting som skulle ske för att friheten, livet skulle kunna få börja. Balen blev en underbar kväll, många fina minnen och tankar kring framtiden, jag fick chansen att både skämma ut folk och dansa, längta och drömma. Man kanske kan säga att året vid denna tidpunkt var i sitt esse, underbara stunder med vänner och alkohol var det som skulle efterlysas i Januari, det som blev av i Maj, Juni. Juni, allt gick egentligen lite för fort, studenten, man glömde bort att njuta av veckan, men den passerade och jag fick en smula för mycket av det goda, jag hade eftertanke med alla val och alla underbara kvällar, de sista med många som skulle ut på sina äventyr, för alla vars liv skulle starta.

Sommaren var regnig och det fanns inga skäl att älska den, inte förrän den tjugoåttonde Augusti då resan tog sin start, resan mot friheten, resan mot mitt hjärtas lustar, resan i kärlekens namn.
Vad jag såg i USA handlade inte bara om vackra stål-glas landskap och glimtar i den vackra naturen, solnedgångar eller kliché-kitchiga sanningar. Det handlade för mig om att vi som väntar och tillåter oss att älska klarar oss utan konfrontation, vi överlever de mörkaste av nätter och vi tillåter oss att njuta av varje ögonblick vi ser, men utan att involvera hjärtat, mina vackraste stunder ligger varken på ett fotominne eller i storstadsupplevelse, i en musikers texter eller i en röd stol på en biograf. Det handlar inte om en ölflaska eller ett fyverkeri utan om dom vilar med Matilda under alla de stunder vi haft tillsammans under året, långa timmar vid luren eller kanske en cykel-"promenad" längs stranden i soliga paradis, i en kopp kaffe på starbucks eller glädjen och uppskattningen av varandras brinnaden lustar, uppskattningen av kärleken.

Detta året hittade jag kärleken, mitt liv hann starta och jag hann se en bit av världen, fånga lite perspektiv och även om jag kom hem redan den 21 Oktober så kan man nog säga att mitt år slutade där i sitt esse i en bil en Onsdagkväll påväg hem från Framingham. Jag känner nog tt jag inte riktigt tillät mig att ta in julen utan Matilda som närvarande, men jag klarar mig och jag inser att jag inte är ensam. Bland ensamma nätter finns så många tålmodiga vänner och eldsjälar, en moder och en fader. En Matilda Lindén och egentligen var det dom som gjorde mitt år, även om det var ballt att se allt som man erbjöds, stora städer, vackra vidder och ögonblick ämnade för att sparas hela livet.

Att Tjugohundrasju skulle skrivas in i historieböckerna visste jag, men inte att det skulle skrivas in i mitt hjärta.