Återuppstånden efter 56 dagar

När jag satt på planet mellan Philadelphia och Frankfurt var jag livrädd för att somna. Jag visste vad det skulle innebära. Att somna skulle innebära uppvaknandet ur den dröm jag hade levt i de senaste 2 månaderna och trots att tröttheten trängde sig på gång på gång så kämpade jag emot.

Efter sex timmar stängde jag till slut ögonen. Jag somnade.

Så hur sammanfattar man 56 dagar på resande fot? Man funderar kring vad man har sett och tänker tillbaka på så mycket. När jag kom in på mitt rum efter dessa 56 dagar kände jag mig lite bortkommen, påmind; "Just det, det här är mitt rum". Vad som finns att säga mycket om handlar egentligen inte om kulturkrockar, alla USA skeptiker vet om att allt kostar pengar och att det finnsuteliggare i de stora städerna, det finns ett system där man måste vara vinnare för att leva och att maten är förskräcklig. Vad få inte vet är att amerikanerna också är människor. Få människor kommer aldrig riktigt att inse att attityden i Stockholm är sämre än i storstädernas storstad New York. På 3000 mils avstånd är det väldigt enkelt att kalla något för vedervärt, makabert och hemskt. Det är faktiskt så att de flesta av amerikanerna känner ett missnöje med sin president, inte bara vi.

Vi påminner oss väldigt sällan om att amerikaner är människor, en kärleksfull sort som inte alls fruktar terrorism och lägger sig i allt. De tillhör en grupp människor som slogs in och fostrades av ett system där misslyckande var en synd. Fakta är att människorna som först utvandrade till landet vad förföljda, misslyckade människor i jakt på lycka, när de efter den Amerikanska Revolutionen fick kontroll att skapa ett samhälle med egna regler var det rätt uppenbart att systemet skapades efter de som satt vid makten, de som nu hade lyckats. Lite av andan och betydelsen av att lyckas/misslyckas är egentligen amerikanens största problem. Amerikanen känner sig väldigt trygg innaför sina gränser, om inte borde dom göra det med sina Tony Sopranos-Tull-Vakter-Vid-Gränskontrollerna.


Vad en amerikan fruktar mest är misslyckande och allt som kan leda till det, liksom alkohol och droger, sinneskontrollerande medel som kan medföra ett fall karriärsmässigt. Begreppet sabbatsår existerar inte på samma vis och föräldrapolitiken liksom sjukvård etc är katastrofal eftersom behovet av pengar styr amerikanens handling. Det finns även en slags missförstådd rädsla, den i form av gamla handlingar som jagar. I USA ser den vite mannen på den svarte med rädsla och en slags irritation att de ska behöva tjatas om det för länge sedan upphävda slaveriet som likt vi anser att judarnas förintelse ältas och så är det bara. Detta leder dock till en slags rädsla som uppstår i missförstått förtryck och rädsla i en slags raskomfrontation som inte handlar om slag och nävar. Det handlar om skott och död.

Men hur kan man tolka den amerikanska kärnfamiljen? Jag stannade hos en, typisk amerikansk familj, själfallet med rötter från Europa i form av Italien där pappan är ikonen för respekt och perfektion, där mamman i bakgrunden styr hemmet, familjen och ekonomin på ett briljant sett. Just det här med att finns en slags perfektion utåt vid sidan av prio nummer ett, karriären som handlar om ett organiserat hem med regler välstädat. Hälsan skall kontrolleras och de gamla rötterna bevaras. En spricka i garagedörr innebär att dörren måste bytas för att grannarna kanske anser att familjen misslyckats ekonomiskt, Wysterialane-Samhälls-Modellen existerar alltså i sitt ytterska bruk. Ingen får misslyckas, ingen får falla ut i allmänheten med en så kallad dålig "appeal".

Å andra sidan bakom alla små särskilda, dåligt konstruerade hus liknar kärnfamiljen den svenska, det handlar om kärlek, rädsla och om pengar. Ett fungerande kärleksliv, hälsa om att lyckas få alla pusselbitar på plats. Se er själva i spegeln? Ni är inte allt för olika kärnamerikanen.Sen finns delar av landet med så otroligt vida kontraster, anpassad efter hur just det samhället fungerar. Öst och Väst är som dag och natt, samma rädsla men en helt annan livsstil från varandra, i öst är det helt enkelt Dunkin Donunts som gäller medan det i väst är Starbucks som är prio primus. Förklaring är i enkla drag att Starbucks är väldigt utsmyckat, det är fint och en mysig inredning medan Dunkin Donuts i regel är stelt, grått och fokuserat kring en sak, att köpa och snabbt springa vidare till nästa stopp.

Att sedan vara en nittonårig svensk med inbiten med sin mognad att som nittonåring bara ha månader kvar tills man får köpa alkohol och med fulla rättigheter som medborgare komma till USA och snabbt inse att man verkligen får kontrollen på sitt liv efter College, vid åldern 21-22 är en smula frustrerande. Jag ställde mig frågan; "Vad för ungdomar som är under 21 på en lördagkväll?". "De äter glass", var svaret, my ass. När amerikaner fyller 18 skickas dom iväg till college, super, knarkar och pluggar då och då, men i det perfekte samhället är det ju helt befängt att komma på den tanken om sina barn.

Å andra sidan hade jag en flicka att kyssas med, att älskas utav, det underlättade en hel del.
Jag pustar ut och inser att jag har landat, jag kliver ut från planet och slås av en kall vind.
Jag hade vaknat, jag var tillbaka till verkligheten.

Fuck Off
/Tef

P.S Jag saknar New England.

Leaving the one thing you love

Ofrivilligt tvingas jag numer räkna nätterna, i början när jag kom fanns det ingen anledning till att göra det, det gör det nu, det blir enklare för hjärtat på det sättet. För verkligheten jagar verkligen ikapp en när man befinner sig på andra sidan Atlanten, i det förlovade landet. Där man finner lyckan som dom säger och ja till viss del stämmer det in på mig. Förvisso fann jag lyckan redan innan jag åkte hit, men lyckan åkte hit så jag fick helt enkelt följa efter. När jag väl kom hit förstod jag att lyckan bestod och just därför gör det så ont att man skall tvingas lämna den. Vi anpassar oss så lätt dit vi kommer, vad betyder hem egentligen när man har sitt hjärta på annan ort, annat riktnummer nej ännu värre annan landskod. För det är på postkod 01581 som mitt hjärta finns, inte i träden, byggnaderna eller i maten som lagas här utan den ljusa lilla kontrasten som vandrar ned längs garageuppfarten när de andra tar bilarna, solen som lyser upp värmen de regniga dagarna, hon vet inte hur gör det men hon gör det.

Jag förstår så hur landet tycks facinera det unga sinnet för var dag som går och visst känns det när man vandrar längs östra kanten av New Yorks lungor längs femte avenyn och ned mot höga hus och stela glaslandskap. Det är något med hur stjärnorna lyser här, man vet inte om man är upp och ned i smeten. Hösten i här är inte som hemma och att dela den med den man älskar är som att be om för mycket. Jag kommer verkligen behöva flygresan för att åtminstone försöka samla mig, samla mina tankar efter den så underbar resa inte genom luftrum och från ett passagerarsäte utan en resa genom kärleken med sin käresta hand i hand.

Hösten som kommit och vintern som komma skall kommer att vara fruktansvärt mörk, följt av en så ensam jul. Om man ändå kunde slå in sig själv i papper och låta sig skickas så att man kan öppnas den 25:e för att sedan tillbringa kärlekens högtid med den man älskar, just här, där jag sitter. Jag har fortfarande en vecka kvar, men dagarna rinner förbi och för varje dag som går börjar man sakta inse att drömmar inte riktigt vara för evigt...

...men vi vet att kärlek kan.