tisdag 9 december 2008

Living in Los Angeles...

...without a car is like participating 'Tour de France' without a bike.

fredag 5 december 2008

A Declaration Of Love

I have to admit that I am wrong when I say that negativism is the base for my inspiration. Truth might be that negativity is all that we know of in times of writing. Negativity makes us want to let people know of what we feel and through words we want to know what we feel ourselves.

I am unfortunately honest to my self when I say that I search for negativity in order to write. I often forget what have brought me here and what my true inspirational source is, I’d just like her to know it and believe me so I’ll try do my best.

Lovers may not always agree to one another, especially in terms of living the life, we demand changes from one another to make us fit in better to our own demands. I often forget to apprechiate my true inspiration in my writing but I have to admit that the smell of my beautiful inspiration makes me feel comfort in the darkest of times, in the coldest of night. My inspiration is my love, the one that ought to know it, feel it from the heart rests within me, the heart that she so rightfully own in the greatest of times


I’d like her to know that I love this time, here and now. I love this time with her and I wish it would never end. As Christmas approaches I should feel stressed and long for family more and truth is sometimes I do, especially in times like these. I tend to forget that the girl next to me is a part of family or at lest someone I dream of being in it even if the suite is different, even if the room is shaped in another way than she is used to. I like her next beside me, her warmth comforts me as well as her smell. The taste of her lips is not poison that keeps me addicted to her, it is love that makes me want to dream for what our paths might bring us.

As word finally starts flowing naturally I want to apologize, for what I am not sure of, but for not truly realizing what beauty and goodness I have beside me, what strength she brings me and the love I feel for her. Her kindness is like blossom of the early spring, as well as her beauty is of elegance she ought to know of, that she ought to feel. I love and as unoriginal it may sound I wouldn’t mind stopping the time for a while, look into those beautiful eyes of hers and feel what I feel inside of me everyday. Love. It takes me back to memories we share, hard times we have been through but also all the love that has kept us strong together and all longing that has made us shiver.

All I want for Christmas is to hold your hand, feel your love and sense the relief of finally being able to look into each others eyes and feel the peace of Christmas. To you ‘M’, I love you.

‘Sleep Tight, Don’t Let The Bed Bugs Bite’
Tef

torsdag 4 december 2008

Christmas-Mode and The Universal Backlot

In my wildest dreams I could never imagine myself walking around on the Universal Studios Backlot on an ordinary Wednesday. A back-stage meeting with the TV-Series 'Law and Order' editor Nancy Forner was one of the coolest meetings I've ever attended to. She offered me and my friend information on applying for an 'internship'... hrmm... at U-N-I-V-E-R-S-A-L?

Somebody, pinch me, I must me dreaming. Meanwhile in the real world I finally start to reach somewhat a feeling of 'Christmas-Peace' that I never thought was possible in the stressed and not so Christmasish Los Angeles. 

'Sleep Tight, Don't Let the Bed Bugs Bite'
Feck Off
Tef

söndag 23 november 2008

Constant Complications

Here is where I speak, here is where I express. I confess; I do not know of perfectionism, how could I? I am a child of humanity.

As the blood in my veins starts to slow down while I am running next to a bonfire. I feel nothing but cold winds hitting me and my body, I feel how they’re reaching towards the inner of my soul to free me from sins and all the thousand wrongs that have slipped into my thin and slow veins. My blood has changed color from the transparent clean tone of water. It has become darker and turned into the shape of red, thick, red and it floats slow through my veins.

When the sun sets and the bonfire is our only light, I lose my breath, I lose my hope, but as the night grow colder and the bonfire keep me warm I beco
me dizzy. The dizziness results in sleeping. When I sleep, 
I don’t feel the cold winds, I do not feel the warmth from the bonfire. The bonfire burns out just like a candle. The night becomes darker and at its darkest point it turn as a sun reaches in dawn. A dawn of new hope, A dawn of regret or a dawn of life. Life as I always wanted to be or life as how things are. In between comes love, between sins and the clear crystal perfectionism comes a story that made me the man that I am and what I believe in.

So the darkness has two choices, either it kills me, it freezes me to a point where the thick blood in veins can’t make its way. Or, it spare
s me my life, to live yet another day. I spares me to keep on believing in what beauty and magnificence really stands for and it gives me a chance empower my confidence into a strength that proudly lights paths for me. Or it gives the courage to rise and hope for a better dawn, a dawn where I am an ocean, a bonfire or a sun. Where my boat, ground or earth respect me and join as queen respects a king, for the love, respect and warmth the ocean or the bonfire just as the sun gives.

Eddie Vedder - Into The Wild (2007); Nick Cave & W. Ellis - The Assassination of Jesse James (2007)

Fuck Off
Tef

torsdag 20 november 2008

Well, Pete...

Johnny Quid: You see that pack of Virginia killing sticks on the end of the piano?
Pete: Yes.
Johnny Quid: All you need to know about life is retained in those four walls. You will notice that one of your personalities is seduced by the illusions of grandeur - the gold packet of king size with a regal insignia, an attractive implication towards grandeur and wealth, the subtle suggestion that cigarettes are indeed your royal and loyal friends, and that, Pete, is a lie.


             Your other personality is trying to draw your attention to the flip side of the discussion, written in boring bold black and white, it's a statement that these neat little sergeants of death and in fact trying to kill you and that, Pete, is the truth.
             Oh, beauty is a beguiling call to death and i'm addicted to the sweet pitch of its siren. That that starts sweet ends bitter, and that which starts bitter ends sweet.
That is why you and I love the drugs and that is also why I cannot give that painting back. now please, pass me a light.
Pete: Oh you are something special, Mr johnny quid.

p.s My MacBook Screen has a crack in it, to quote my dear friend mr. Aron Loveland; 'Fuck My Life' 

torsdag 6 november 2008

Positivism

That's what I am looking for.

onsdag 5 november 2008

Concerning Idiots

Min fӧre detta blogg, Concerning Idiots Spotted On Horror Street ar dӧd. Den nya bloggen heter Concerning Idiots. Skälet till fӧrändring beror på att fӧrändring har skett i mitt liv. Nya hemtrakter och nya inspirationskällor kräver en viss fӧrändring. Har haft det rätt sa svårt att skriva på sistone. Jag har varken haft inspiration eller tiden fӧr att skriva men jag saknar det och behӧver det så nu ska jag fӧrsӧka komma igång igen.

Eftersom jag numer tillfalligt bor i Kalifornien och studerar pa Santa Monica College så har jag på sistone skrivit mycket pa engelska. Engelska är ett svårt språk att skriva på fӧr någon som är van vid att skriva pa svenska. En av mina kurser är Engelska 1 (Fӧrsta Graden av Universitets Engelska) och kommer därfӧr bӧrja blanda min blogg och skriva stora delar av den på engelska. Detta fӧr att utveckla mitt skrivande inom det engelska språket fӧr att kunna vänja mig vid att skriva på ett språk som jag måste skriva på fӧr att bli fӧrstådd.

Fuck Off

fredag 3 oktober 2008

Someday I will become a father of a son

It's all so fucking hysterical...

lördag 12 april 2008

Mellan fiktion och verklighet

Folk frågar ibland om jag inte påverkas av alla de historier jag tar mig an och
länge har jag förnekat dessa påståenden, men faktum med att fiktion håller mig vid liv.
Fiktiva personligheter är kanske den största anledningen till min envishet och min tro
på lycka och framgång.

Se, fiktiva personer har en enorm potential, oavsett om de besitter förmågan att flyga eller
att bara skapa storheter, stordåd ur sina bara händer. Det kanske är där jag kommer in,
där min låga för att ådstakomma större ting i mitt liv brinner som starkast. Att ådstakomma och att påverka, min liksom omgivningen eller med en enklare term; "Påverka världen".

Fiktiva personer inte bara lyckas, de lyckas så ofta vara mallar för hur man ser på sig själv, man vill vara den fiktiva personen så mycket till anser sig som vänner eller kanske syskon med dom, man tar till sig deras dåliga dagar och deras lyckliga stunder och låter sin egen värld styras och att flöda på samma vis som personer i sagorna.

Musikens roll har en enorm betydelse i så många fiktiva berättelser, iallafall den moderna typen vi låter oss påverkas idag, vi inte bara klär oss, tar till oss deras tro och låter oss knäböja under deras enorma respekt. Vi tar til oss deras musik, musiken blir ett medium där den har kraften att rädda världen. Jag önskar många gånger att jag kunde referera till musik som ändrat mitt liv även om jag ibland känner att den styr min sinnesstämning, men inte ens musikens makt och skönhet kan rädda världen.

Skillnaden mellan fiktion och verklighet är inte ens hårfin, den är som dag och natt. Fiktionens makt att lyckas är född i det drömmande sinnet hos de som skapar den. Skillnaden är at verkligheten även för dom med de fantastiska sinnerna som skapat fiktionen, dom har bara flytt från den en kort sekund för att drömma, men verkligheten är alltid verkligheten och det krävs så mycket mer än tro för att ådstakomma stordåd, men det säger inte att det är omöjligt bara att vi hänvisas tillbaka till början när boken, filmen eller avsnittet är över, vi läser eller ser det en gång till och då har det helt enkelt förlorat sitt syfte, modern kulturell media håller oss i schack för att lyfta på våra fingrar och ens försöka.

Sorgligt nog men sant.

onsdag 26 mars 2008

I gotta...

blog some mo'.

Ska styra upp det där.

söndag 10 februari 2008

Utanför den lilla glaskulan

Utanför den lilla glaskulan öser regnet ned, gräset växer och träden blomstrar. Utanför den lilla glaskulan byggs nya städer och solen skiner, utanför den lilla glaskulan älskar människor och andas. Det finns ingen som vet vad som finns utanför glaskulan, de har levt innuti den hela sina liv och de andas luften i den, de äter vad som finns att ätas och de tar det som dom får.

Utanförs glaskulan är bara en myt enligt folket på insidan, de har vandrat inom den hela sina liv och dom tror att världen utanför cirkulerar kring den.

Innuti glaskulan faller regnet tyngre och det är så kallt att folk fryser ihjäl, men folket innalr glaskulan är parasiter som går längs flocken, äter vad som ätas kan, tar vad som ges och lever efter det som levas efter menar för dom.

Som svin i en svinstia skitar vi ned och vår skit förgiftar oss till döds, folk har längre pratat om att öppna upp glaskulan för omvärlden men människorna i glaskulan skulle inte överleva, de skulle inte klara av solen mer än i två veckor och de skulle inte kunna andas in den rena luften. Så glaskulan förblir stängd och endast fåtalet överlever, de starkaste och de smataste, men dom överlever inte innuti kulan de flyr iväg från den innan den äter upp dom.

Fuck Off
Tef

söndag 3 februari 2008

En Kyss av dig



Det hela började med en kyss, om fåtalet timmar är det exakt trehundrasextiofem dagar sedan min historia började, sedan vår historia började. I knappt tjugo dagar och med ett ända löfte så lämnade vi varandra i förtvivlan. Din resa var lång och min vår skulle vara händelserik, vi visste så lite om både varandra och våra destinationer, vilka vägar som skulle öpnna sig för oss. Men en kyss visade oss vägen, in till varandra famnar, en onsdag, en fredag en månad var allt som behövdes för att svetsa oss samman så hårt att en vallgrav djupare en fem tusen meter och ett avstånd av tusentalsmil som kanske kom att sära på våra händer, men aldrig våra hjärtan.


Vägen var inte alltid lätt, den gav oss smärta och hungern satt till slut inte i magen utan i rösten, omförmögna att skrika ut så gavs två månader i våra händer där vi fick bekräfta alla ord och alla moment. Vi förstod vad vi var och vi fick genomleva känslan av att älska och att älskas. Idag känner jag en lättnad, för att efter detta år få starta ett nytt tillsammans med dig Elin Matilda Lindén och efter detta få återupprepa den storhet du ger mig med din kärlek dagligen. Timmar i telefon kanske äntligen får bytas ut mot timmar vid din sida och gåvor i postpaket kanske får överraska dig vid din sängkant när du vaknar med mig vid din sida, jag älskar och jag inser för varje dag som går att folk kan klandra oss för vad dom vill, de kan kalla det vad de vill, folk inser inte om dom inte förstår och folk har ingen aning. Med musik och våra älskade musikers texter har vi bytt ut kärlekens ord genom musiken, med poeter och författares makt, filmskapares och konstnärers förmågor har vi lånat från varje liten del för att lägga vårt pussel, för att binda vår kärlek samman och jag älskar dig så högt så du hör och det är så.

Snart så tar ditt äventyr slut och ett år har passerat min älskade, du kommer komma till en värld du lämnade och en känsla du sade adjö till men du kommer att komma hem till en pojke, som längtat och fällt sina tårar. Du kommer komma hem till en hand som vill ta med dig in i sitt hjärta och tillsammans starta en historia där ingen kan splittra på oss, ett år min älskade, ett år av saknad, ett år av längtan, ett år av kärlek, en ständigt växande kärlek.

Jag kan prata om minnen och om stunder, men vi bär dom inom oss, det finns ingen kraft att skrika ut allt för världen, vi behöver inte den för att bevisa vilka vi är och vad vi tillsammans ådstakommit. Min tacksamhet vilar i dina händer och mitt hjärta skriker efter dig, grattis till oss, jag hyllar oss och jag älskar dig, my prettiest thing.

Stefan

söndag 27 januari 2008

Så blev det av med min största vision, min idé och min väg till kändiskapet?

Jag har inte sagt det till många för drömmar kan vara farliga ibland, de kan få folk att tro att man saknar vett och förmåga till att förstå verkligheten, skeptiker framförallt och dom dödar dagligen drömmar. Vi kan låta historian vandra tillbaka till högstadiet då idén om mannen Jimmy föddes, Jimmy var då bara en affich med Heath Ledger och idén saknade grund, det var bara något som jag skulle göra, man kanske kan kalla det för något slags kall.

Under skrivandet av "Min Sorg" under sena tjugohundrasex och tidiga tjugohundrasju så slog mig idén om Jimmy, om vem han är och hans historia, under de manussidor och konversationer kring Jimmy som jag skrev så såg jag bara en man, samma man som på affichen jag hade gjort. Idag gjorde jag en ny affisch, men denna gång var det en död man som poträtterades på affichen, samma man. Jag måste medge att det bara var drömmar men dom fanns där och även om jag når stjärnorna i mina visioner kommer jag aldrig kunna göra filmen Jimmy med ärlighet eller med just känslan av det jag sökte.

Filmen Jimmy skulle ha tagit mig till dessa stjärnor och givit mig chansen men Jimmy kommer nog aldrig att göras eller äns skrivas klart iallfall om jag känner mig som jag gör nu. Det kan tyckas vara en besatthet som om denna man med plötsliga bortgång plockar bort mina drömmar men jag måste medge att jag blev chockad när jag plockade upp Aftonbladets hemsida förra veckan och fick se förstasidans största nyhet, ett tag trodde jag att det var ett skämt, ett misstag, men en av de mest lovade skådespelarna i Hollywood dog alltförtidigt och det känns fruktansvärt tråkigt.

De senaste dagarna har man läst krönikor och hört folk uttala sig i chock och av saknad, de har förvånats över sin saknad och runtom bland filmintresserade människor i min vänskapskrets har folk sagt till mig precis som de flesta krönior har sagt, de har förvånats över att sakna Heath, någon dom aldrig trodde dom skulle sakna, personligen så trodde jag aldrig att jag skulle behöva sakna honom. Kanske hade det gått snett för honom någongång och kanske stämmer det att döden klär Heath Ledger oväntat bra. För nu vet folk att han försvann i sitt esse och ingen kan någonsin veta vad som hade blivit av honom.

Kanske var Heath Ledger trots allt Jimmy, jag vill tro det och jag gör verkligen det, iallafall efter det jag sett och läst de senaste dagarna.
Jag menar inte att det är kört för mig, jag hittar nog mina vägar om jag vill, jag ger inte upp och slutar drömma om att få göra film på heltid, men det är förbannat tråkigt att man aldrig kommer få chansen att jobba med Heath, även om den aldrig hade dykt upp.
Så må Heath vila frid och låta hans dotter Matilda Rose växa upp med sin fader inom sig, det var tydligen det han önskade och visste.

Jag försöker inte geniförklara en man som vi så många tog för givet, inte heller glorifiera det, men jag måste medge att jag omedvetet precis som alla andra kommer att sakna honom.

Fuck Off
Tef

tisdag 15 januari 2008

Mellan två kamrar, innuti och utanför mitt huvud.

Innuti mitt huvud är jag som störst, mina armar räcker runt alla som vill bli omfamnade och mina ord räcker för att tillfredställa världen runt om mig i all lycka och välstånd
Utanför mitt huvud löper världen dagligen förbi och jag inser sakta men säkert att jag under min livstid varit både mindre och haft kortare armar än vad jag har inom mig, mina ambitioner överstiger helt enkelt min potential först i skedet då jag inser det?
Det handlar inte om min potential, min potential är likt med varje människas enorm och ovan vår vetskap, men att stå alla till lags handlar inte om potential utan om hjärta. I många delar av mitt liv har jag valt att välja mellan två kamrar av mitt hjärta, vänskap eller kärlek, kärlek eller vänskap. Först nu inser jag vad det verkligen handlar om, för i nitton korta år av mitt liv har människor lyckats klandra mig, kritiserat mig, älskat mig och omfamnat mig. Jag har blivit tillsagd att jag inte kan ådstakomma vad jag vill, men inombords vet jag att jag är större än mig själv och att jag kan ådstakomma stora ting.


Man skall aldrig prioritera kärlek före vänskap men heller inte vänskap före kärlek, man skall istället balansera upp de båda jämt för att hålla de båda livselementen intakta, därefter kompromissa, stå andra till lags men vad jag insåg idag också lära sig att förstå andra och respektera dessa efter åsikter och det förflutna.
Jag vet om att alla runt om mig kan nå vart de vill, det handlar bara om att ta sats och att aldrig låta någon annan inklusive dig själv besegra dig, men viktigast av allt, man får inte kring sin väg mot framgång låta världen kretsa kring sig själv, för ensamhet och konflikter är något som de visaste inte tog hänsyn till, det var kanske också därför de förlorade så mycket på vägen då de vann sin framgång, de glömde sig själva och också inombords vilka människor de var och av vilka avsikter de kämpade för sin framgång och vilken framgång de sökte.
Idag var jag självisk och slutligen nåddes jag av en insikt, en insikt värd mer än vad mina ord räcker till för även om hjärtat inte styr våra känslor så är det den del av kroppen som aldrig vilar och utan våra hjärtan så slocknar vi, som två av alla stjärnor, men vi är mer än så och det vet vi. Det kanske är något att ha i åtanke.
P.S I Love You... "Madly"

tisdag 1 januari 2008

Mellan Två Tolvslag - Del I

Så i del II så är planen att sammanfatta alla underbara stunder som formade mitt livs bästa år, men materiella ting har också sin betydelser, här kommer den ultimata sammanfattningen av det bästa från det bästa.

Årets...

... skivor; Easy Tiger (Ryan Adams), Not Too Late (Norah Jones), Continiuum (John Mayer), Echoes, Patience, Silence and Grace (Foo Fighters), 9 (Damien Rice) Times Without Consequence (Alexi Murdoch) Orphans and Brwalers (Tom Waits) och Illinoise (Sufjan Stevens)
...låtar; Hey There Delilah (Plain White T's), Goodnite Hollywood Bld. (Ryan Adams), You Take My Breath Away (Eva Cassidy) etc. (Se högerlisten)
...upptäckter; John Mayer, Colin James Hay, Norah Jones, Patte Kejtson och Arbetarna och My Fair Baby.
...liveögonblick; Damien Rice (Cirkus), Ef och Grand Central Winter (Strand), Bondo Role, Anna Ternheim och Timbuktu (Hultsfred).
...platser; Thomas Newton Drive, St Jamses Park, Central Park, Manhattan Beach och Public Garden
...filmer; Little Miss Sunshine, Eldflugornas Grav, Quadrophenia, Planet Terror och Pan's Labyrinth
...skådis; Lite oväntat Leo DiCaprio.
...händelse; Den Fjärde Februari
...efterlängtade; Elin Matilda Lindén
...utmaning; Förklara för hela skolan att ljudet till Min Sorg var "fuckat".
...mötesplats; Columbus Sq. New York.
...kyss; Övergångstället den Fjärde Februari
...flickor: Elin Matilda Lindén och Felicia Agnes Kroon
...pojkar: Robert Rodriguez, Gustav Lennon Kroon och Linus Lars Göte Petersson
...tv; Heroes
...tidsfördriv; One Tree Hill, OC
...tv-besvikelse; Lost Säsong Tre
...resa; Får ni lista ut själva
...mest lyssnade låt; Goodnite Hollywood Bld.
...mat; Lövbiff med Pommes och Persiljesmör och Köttbullar och Potatis
...dryck; Samuel Adams och Cola
...snussort; Skoal Mint och Nic and Johny
...fest; Matildas Avskedsfest
...mest intressanta; Matilda Lindén
...mest ointressanta; Fysik B
...spel; Rappakalja
...gåva; Min Bärbara Dator och Feffan
...citat; "Du är som död för mig" Simon Björklund när jag försov mig från att hämta honom innan skolan.
...vackraste; Soluppgången i Januari, Matilda Lindén och Modet på Jesse Jamses av ynkryggen Robert Ford
...vidrigaste; Min sandfyllda blåsa

Tror jag fått med allt, återigen Gott Nytt år och God fortsättning...

Mellan Två Tolvslag - Del II

Mellan två tolvslag hinner 365 stycken obetydelsefulla passera, det som skiljer dom emellan är löften och eftertanke, alla får en chans att starta om. Helt ärligt så är jag mer rädd för tjugohundraåtta än vad jag var för tjugohundrasju, jag ställer mig frågan kan ett år verkligen bli bättre än det som vi ringde ut igår, vid det sista tolvslaget?

Många människor får inte under hela sina liv chansen att leva igenom ett år som jag gjort och för första gången i mitt liv kände jag uppskattningen under resans gång. Jag sticker heller inte under foten att jag tycker att den här typen av redogörelser är enkla, det är skitsvårt för hur plockar man ut sina favoritbilder av ett år? Vad definerar just tjugohundrasju för mig? och vad ska jag önska mig av det kommande.


Jag lärde mig mycket om kärlek iår, som bekannt så stötte jag på kärleken ganska tidigt på året, den återfanns i en flicka med en resa i görningen och vart tar man vägen när det man kommer att älska försvinner ifrån en lika fort som det dök upp? Trots alla stora block av ögonblick med livekonserter, baler, premiärer och studentfester som skulle dyka upp så kunde jag inte riktigt ta in alla ögonblick med den ro och den glädje dom kanske förtjänade. Studenten var länge huvudmålet på den resa som tjugohundrasju hade radat upp för mig, men efter att ha kysst Matilda Lindén vid ett övergångställe den fjärde Februari tog livet en annorlunda vändning, kalla nätter blev ännu kallare, ensamma dagar blev ännu ensammare och de tårar som brände mina kinder under inledninen av mars skulle bli det starkaste blocket av minnen för året, de skulle ta mig över ett världshav för att se stora ting, det fick mig att inse att mitt hjärta kanske är större än vad jag trodde. Ty kärlek växer inte oprovocerat, det är något inom oss som tillåter oss att hoppas. Eller kanske något som helt enkelt inom oss bestämmer sig.

Hursomhelst så inleddes året med mötet vid ankaret, mötet ledde till den vackraste månaden i mitt liv där jag lärde mig om kärlek återigen och igenom de vackraste av ögon. Sen så åkte hon, hon lämnade mig för en resa hon sedan länge planerat att göra men hon tog med sig mitt hjärta och Mars blev en behaglig månad, många saker gjorde ont men kärleken tycktes hålla i sig och inte nog med det så växte den också ett steg närmare varandra för var dag. I slutet av mars så spenderade jag en helg i Stockholm, jag fick se Damien Rice live i en tankeställare som gjorde mig beslutsam om mina mål. April kom och jag fick se London, dyra telefonräkningar och min film fick sin premiär.


Så kom festandet, inledandet av tjugohundrasju hade mest handlat om den efterlängtade studenten, om slutet för mig blev det en bit av alla ting som skulle ske för att friheten, livet skulle kunna få börja. Balen blev en underbar kväll, många fina minnen och tankar kring framtiden, jag fick chansen att både skämma ut folk och dansa, längta och drömma. Man kanske kan säga att året vid denna tidpunkt var i sitt esse, underbara stunder med vänner och alkohol var det som skulle efterlysas i Januari, det som blev av i Maj, Juni. Juni, allt gick egentligen lite för fort, studenten, man glömde bort att njuta av veckan, men den passerade och jag fick en smula för mycket av det goda, jag hade eftertanke med alla val och alla underbara kvällar, de sista med många som skulle ut på sina äventyr, för alla vars liv skulle starta.

Sommaren var regnig och det fanns inga skäl att älska den, inte förrän den tjugoåttonde Augusti då resan tog sin start, resan mot friheten, resan mot mitt hjärtas lustar, resan i kärlekens namn.
Vad jag såg i USA handlade inte bara om vackra stål-glas landskap och glimtar i den vackra naturen, solnedgångar eller kliché-kitchiga sanningar. Det handlade för mig om att vi som väntar och tillåter oss att älska klarar oss utan konfrontation, vi överlever de mörkaste av nätter och vi tillåter oss att njuta av varje ögonblick vi ser, men utan att involvera hjärtat, mina vackraste stunder ligger varken på ett fotominne eller i storstadsupplevelse, i en musikers texter eller i en röd stol på en biograf. Det handlar inte om en ölflaska eller ett fyverkeri utan om dom vilar med Matilda under alla de stunder vi haft tillsammans under året, långa timmar vid luren eller kanske en cykel-"promenad" längs stranden i soliga paradis, i en kopp kaffe på starbucks eller glädjen och uppskattningen av varandras brinnaden lustar, uppskattningen av kärleken.

Detta året hittade jag kärleken, mitt liv hann starta och jag hann se en bit av världen, fånga lite perspektiv och även om jag kom hem redan den 21 Oktober så kan man nog säga att mitt år slutade där i sitt esse i en bil en Onsdagkväll påväg hem från Framingham. Jag känner nog tt jag inte riktigt tillät mig att ta in julen utan Matilda som närvarande, men jag klarar mig och jag inser att jag inte är ensam. Bland ensamma nätter finns så många tålmodiga vänner och eldsjälar, en moder och en fader. En Matilda Lindén och egentligen var det dom som gjorde mitt år, även om det var ballt att se allt som man erbjöds, stora städer, vackra vidder och ögonblick ämnade för att sparas hela livet.

Att Tjugohundrasju skulle skrivas in i historieböckerna visste jag, men inte att det skulle skrivas in i mitt hjärta.