Av hela mitt hjärta/Jag älskar dig

Först ikväll förstår jag hur "God natt" är ett av de sorgligaste ord som existerar, jag kan inte sluta leva med tanken att jag en dag ska lämna flickan framför mig, hennes naturliga charm skakar mig för var dag som går, att få vara en del i hennes liv ger mig sådan energi liksom hennes läppar.

Ett godnatt kan innebära att adjö, ett godnatt kan likväl vara det sista på mycket länge, hur kan man klara en distans på så många mil so vi gjort? Jag förvånar verkligen mig själv men söker sedan in i mitt hjärta och finner det såklart, allt som finns där inne. Allt som flammar, allt som bankar för henne, varje hjärtslag. Det här är egentligen ingen natt att vara konfunderad, detta är en natt att älska, hennes blonda hår skiner så. Hennes doft inger en sådan trygghet. Nästa år på Santa Monica, jag blir så rädd av tanken att saker inte alltid går som planerat. Hon vänder sig om, hennes röst. En vän sa till mig lagom innan jag skulle åka. Du är verkligen kär och ja, jag ser ingen annan framtid än med henne och det var länge sedan sådana tankar skakade i mitt huvud. Det bromsar upp mitt sinne, jag lever varje dag just nu med henne för att det är det ända som betyder, det är det jag längtat för. Vad finns egentligen kvar på Källgatan 5, mina rötter finns i Kristineberg och är sedan länge begravda i berättelser, histortier och minnen. Vänner försvinner och flyttar vidare, ibland räds jag över hur fort allt har gått. Ibland räds jag över hur mycket jag älskar flickan framför mig, hon har verkligen fått mig på fall.

Los Angeles var så underbart, solnedgångar, kyssar under månskenet och tankar på hotellrummet. Jag har satt Goodnite Hollywood Bld. på repeat, Ryan Adams tycks vara någon som vandrat liknande fotspår som mig genom det förlovade landet. Jag gillar USA, trots dess baksidor. Jag tänker mycket på New York, hur staden kunde förtrolla mig bara på fyra dagar.
Min Psykolog under mönstringen sade: "Jag skulle vilja säga att du kan lida av ett fall av seperationsångest", jag skakade huvudet men räds för att detta nu är ett faktum. Jag åker nog en vecka till New York innan det är dags att åka hem, se staden, känna doften och höra bilarna i bakgrunden och reflektera över mina veckor, speciellt de som så vackert är fyllda av kärlek, till en person jag bävar så inför att lämna. Jag brukar vara kritisk till det meningslösa bloggandet, jag inser att jag är den av dom nu och att det jag skriver enbart intresserar mig som låter alla intryck lämna mig. Det har blivit min väg att fly, från samvetskval och sorg, alldelles för många gånger.

Jag vill nog gråta ut, av både lycka och av sorg. Låta det flöda men det kommer inte. Jag vill inte fälla tårar i hennes närvaro, jag vill vara starkare än så. Men jag är så svag i hennes närvaro, hennes underbara närvaro. Jag kan inte lämna den.

Så för att lägga fram det fint och enkelt, betydelsen av kärlek, ömhet och kyssar. Det finns förflutna delar av livet man tar in, synen, livet, kärleksöden och allt det där som jagat än så länge. Det raderas så sakta ut jämte henne, det finns ingen plats kvar för det förflutna, hennes leende är en känsla av närvaro, hennes ord fångar mig. Hennes kyss trollbinder mig. Jag har nog alltid trott på änglar men så länge tvivlat på deras existens. Dom behöver inte nödvändigtvis vara pryda eller svåra, sorgsna eller svåråtkomliga. Dom är mänskliga och jag vill så gärna att dom ska påminna om Matilda. Det finns dikter om kärlek, vissa som man tycker stämmer. Kärlek känner vi alla, men jag har aldrig kännt den som nu, just i detta ögonblick. Jag älskar, beundrar och känner hennes närvaro, jag andas in den.

Folk undrar hur det känns, well. Ni har svaret, vemodigt men underbart. Allt som sker nu är bara början på allt jag vill ska vara i en evighet, ett stängt tidsrum där hennes kyss aldrig slutar smaka som den gör, där hennes blick aldrig tynar från min. Jag kommer drömma så vackert inatt, jag kommer att gråta ut, inte av smärta utan av lycka över att få vara med henne, ty jag älskar, jag älskar verkligen.

Jag borde kanske inte tacka, tacksamhet är inget vi ska ge någon annan för detta, det är tillsammans som vi har klarat allt detta, det är tillsammans man har skapat ett band som ingen röst eller misstro i världen kan bryta, nu ska jag kyssa henne, av hela mitt hjärta, med hela min själ och säga hur jag känner för henne, hur mycket jag älskar henne.

Love
Tef

Mona Lisa and Madhatters.

Två veckor går egentligen relativt fort, på två veckor kan man hinna ruskigt mycket. Det handlar mycket om första intrycket som hon sa, vad vi ser och hur vår första reaktion är, som att flyga in över Manhattan under nattetid eller kanske åka från Southferry Station ut mot Liberty Island med New Yorks södra skyline i ryggen. Eller som att flyga in över Los Angeles och se Hollywood skylten borta mot bergen. Kanske cykla upp vid strandpromenaden i South
Bay, vandra längs Manhattan Beach Pier eller fångas av en våg jämte surfare. Smaka en riktigt milkshake med en körsbär på toppen och kyssa någon man älskar vid Columbus Circle för första gången på sju månader. Sätta sig i en jacuzzi och se solen går ned över stilla havet. Sen kanske man inte alltid hinner fånga all intryck som en kortvisit vid Walk of Fame och Kodak Theare, eller när ens batterier tar slut på toppen av Empire State, vissa saker man kanske glömmer bort och vissa saker prioriteras bort när man inser hur stor en stad som Los Angeles är, som mitt planerade besök till Newport som aldrig blev av, eller som min promenad över Brooklyn Bridge som helt enkelt inte hans med. Men första intrycken består, de är mäktiga och vad vore New York utan det första intrycket, känna verkligheten svepa tag inom oss eller kanske inse att det är Lawrence Fishburne som sitter framför mig på Starbucks vid Broadway, Upper West 14 blocks från Bronx.

Min resa inleddes med en lång väntan på Philly Airport en lite läskig taxitour genom Spanish Harlem och jag kunde verkligen förstå vad Elton sjunger om i Mona Lisa and Mad Hatters. "Manhatters", jag minns så många intryck från New York. Det är en särksild känsla av gå ensam längs Fifth Avenue precis som Dustin Hoffman gör varje dag, eller att kanske vandra genom Soho och gå in i samma butiker som så många celebriteter man följer så ivrigt. Att se en New Yorker på väg hem från jobbet jämte Spiderman kanske är rätt lustigt, men det är helt enkelt vardagen i New York City. Jag behöver inte lära mig att älska staden om jag trott ska vara stressad och svår, jag behöver inte rädas människorna som är öppenhjärtade och tycks älska allt med staden. New York är en rätt så avslappnad stad i den tidiga hösten, turistsäsongen börjar lägga sig och folk har återgått till sin standard. Central Park och Greenwich Village, Sushimamba och amerikaners syn på svenskar, Time Square at Night men också kontrasten av palmer och sol, avslappnade Californians. Känns underligt att åka igenom kvarter där man vet att Morgan Freeman hömtar posten eller att skymta Nicholas Cage bil på hans garageuppfart.

Det stämmer det som han sjunger, Alexi Murdoch, i Orange Sky. Himmeln är alldelles orange när man vandrar längs Hermosa och Portofino under solnedgången. Längs stradhusen sitter folk och grillar, mestadels college ungdomar som häller i sig sprit och öl i röda muggar, dom där röda muggarna. He känns som att ni inte riktigt ser det som jag ser det, som sagt de där första intrycken som jag tycks hylla och som mina förtväntningar infriat. Att dessutom vandra och se, uppleva allt detta med någon man älskar är inte bara lite sådär gutt utan verkligen underbart.
Sen baksidorna, smällarna rakt i ansiktet som att inte vara 21 i ett land som USA kan vara rätt så plågsamt, sen har vi haft flyt över att kanske sett lite äldre ut och bott på hyfsade hotell där vi varit de ända ungdomarna vilket fört oss in på sammanlagt 2 öl och 2 glas vin, plus en flaska skumpa på Jumeriah Essex House vid södra änden av Central Park. Jag tar ett djupt andetag och njuter lite av sista kvällen i sunny Calie. Men inte sista, jag har nog bestämt mig, fter mitt korta besök i Venice och Santa Monica är det här den platsen som jag ska inleda min utbildning.
Min tå, oj vad jag valde fel att vandra runt längs hela Midtown Manhattan med La Coste skor, oj vad ont det gör med blåsor och aj så äckligt det kan bli när en blåsa fylls med sand efter en dag på stranden. Men oj så underbart att ha en flicka som plåstrar om en och så underbart att kyssas längs stranden, hand i hand och vakna upp med en arm runt om en, bli omhållen och bli älskad. Att älska tillbaka och kyssa de där läpparna jag bara längtat efter.

Det börjar bli dags att göra sig iordning, Babouch, tydligen ett av U2:s favorithak, beläget i San Pedro bredvid Long Beach och LA Heights, sista natten på Portofino, hotellet är tydligen kännt för sin medverkan i filmen Cannonball Run. Los Angeles är underbart, jag är kär och lycklig (och förmodligen 4-5 kilo tyngre än när jag åkte. Cinnamon Rolls är lite större än kanelbullarna jag bakade på ICA)

Fuck Off
Tef