Om musik som självbiografisk beskrivning

Jag brukar ha l'tt för att se kopplingar till musik, det är enkelt när man är på det humöret, jag skulle nog kunna säga att min liv kan kopplas till cirka 345 låtar, men till min förvåning är det allmänna låtar, jag hittade en slags självbiografisk låt förra veckan på Grand Central Winters, Silent Storm. Låten heter "Missing You", men den riktar sig mer mot min far och låten är helt plötsligt inte så biografisk ur mitt perspektiv utan min faders.

Låten "Wating For My Real Life to Begin" av Colin James Hay är en välkänd låt, framför allt för dom som ser på Scrubs. Zach Braff har alltid haft en förkärlek till Colin Hays musik, det märks i både Scrubs och hans egenregisserade "Garden State" (som förövrigt har ett av de klockrenaste soundtracken av alla filmer jag sett) och det är just den låten som jag fastnade vid lite idag. Jag är på en sorts musikjakt nu, 4 Colin Skivor införskaffades på ett mer eller mindre olagligt sätt under natten som passerade och just denna låt som man förvrigt hittar på en väldigt bra skiva "Transcendental Highway".

Så varför är denna låt den låten som skulle kunna ses som min självbiografiska låt, det har främst med min uppväxt att göra, vem jag är eller har varit under de hr 19 senaste åren, inte vem jag vill vara eller vad jag drömmer om utan simpelt vart jag är just nu, i mitten av det förflutna och det kommande. Colin sjunger om att jag är på väg på en resa, jag väntar på båten, men ingenting händer riktigt, det finns en plan, den är tvetydig men jag väntar på att mitt riktiga liv ska börja. Mödrar oroar sig, det är så det fungerar, de vet jag.

Sen kan jag gott tipsa om andra låtar med mr. Colin James Hay som jag föll för.

Overkill (Acoustic Version) från Man at Work, I Don't Think I'll Get Over You från Garden State Soundtracket, låten Looking for Jack - Going Somewhere. Beautiful World (Alt. Mix) - Man at Work och Lifetime från Transcendental Highway

För övrigt är jag bara kvar i Sverige i 11 dagar, sen så eh, ska jag eh, träffa en tjej.

Välförkänt och underbart.

Fuck Off
Tef

Så intressant det är hur blind man är, eller döv snarare.

"Take, take a look around, she's a pretty good dancer, she dances on my grave. Everytime she goes down, everytime she comes down, everytime you fall down she dances all over you. She has the world in my feet, the sun that gives see, take a rest and hold her near. Or she'll float away from here"

Ikväll hittade jag det klockrenaste spåret på Libertad, låter heter "Gravedancer", take a listen, vackert, stillsamt inte alls så Velvet som man förutspår och nästintill i klass med Fall to Pieces om ni nu gillade den.

Drömmen om rock n'roll är varken storartad eller överdriven, det är en drivkraft och en klockren image.

Inte för att de sabbar sina liv utan för att folk gör det åt dom, inte för att dom fuckar upp utan uträttar mästerverk

som inspirerar människor till att göra samma såsom de vägleds in genom en sorts ledning genom livets stora nederlag liksom inom kärlek, vänskap och synen på allt det där vackra i livet.

Fuck Off

Tef

Vart jag än går så regnar det på mig...

Inte; "Vart jag än går så regnar det på mig", oj vad det regnar.
Utan shit, bokstavligt talat, vart jag än går så regnar det faktiskt på mig.

Samtalde just med min syster i telefon, ångrar lite att jag inte följde med henne till
Götet idag, det hade nog kännts bra. Det kommer dröja månader innan jag träffar
henne igen, innan man träffar någon. Jag tänker och syftar lite på min förra blogg som
handlade lite om det här med att staden är i den månaden då så många människor
försvinner. Vi överlever garanterat men livet tar en förändring jag inte riktigt vet om man
är beredd att ta. Spenderade min fredag till sängs med Troells "Utvandrarna" och "Nybyggarna", Lördagen på en pub i Sättra på Öland tillsammans med Pär, Rebecca och många Mayer-covers. Öl i Borgholm och vemodet om framtiden tycktes försvinna för en liten stund.
Med andra ord en rätt så ok helg.

Så det där med film, eller ekologiska klädeshandel, att bli fiskrensare i Norge eller att försöka
utbilda sig. Jag pratar senare på söndagen om dofter, vad dom kan ta dig tillbaka till olika platser, ni måste veta vad jag pratar om. En flickas doft, en maträtt eller kanske en snussort. Doften av stearin och julen, eller svetten i en baskethall. Det tar en även tillbaka till drömmar, sådana vi besitter, sådana vi har lämnat och sådana vi lever i. Återigen till samtalet med min syster som bara är en i mängden vänner och bekanta som lämnar staden, kvar blir de lata, eller de trötta, inget agg mot de som stannar hemma, snarare elogen att inte rusa iväg till ett liv vi vet intet om. Jag åker också iväg, snart, väldigt snart men under en period, jag behöver inte rusa iväg. Å andra sidan så vet jag ju själv att inget vara förevigt såsom en studentid, eller en gymnasietid, ja till och med en uppväxt. Vi växer ju knappast längre, vi har stannat sedan länge sedan och nu står vi där och tiltar lite lätt över kullen för att se om de grönare gräset verkligen är grönare på andra sidan. Vissa passar det, vissa kommer att finns sin väg tillbaka, kanske till och med, med svansen mellan benen.

Så vad vill jag komma med dofter och drömmar, nystarter och en regnig sommar. Kanske den ovärdiga sommaren vi har haft, den som fått oss att längta till hösten eller kanske just det att vi kämpar så febrilt för att glömma våra rötter, fly från våra synder, de vi skapat oss i vår hemstad. Lyckligtvis flyr jag inte, jag rymmer inte utan jag tar en promenad över vattnet till någon jag älskar som jag vill se ty världen är större än den jag sett och mäktigare en de krafter jag fått känna på här hemma, bortsett från då vänskapen, kärlekene och gemenskapen som jag inte kan tänka mig vara annorlunda. "Om havet stiger, då blir vi dränkta allihopa" säger drängen Arvid under de utvandrandes resa över ocenanen till Amerika, det förlovade landet.
Arvid är en smålänning som inte sett världen, precis som många av oss, Arvid är förvisso 200 år äldre än oss och har bara sett skog hela sitt liv men hur enkelt är det egentligen att veta att hur saker och ting fungerar om vi låser in oss, växer fast i våran hemstad?

Vi är den generationen som står på tur och kanske är det väl att jag försonar mig med ödet istället för att frukta det. Det är inte fel att sakna, att längta. Under hela studentfirandet saknade jag, både det som komma skulle och en flicka, jag längtade efter henne och nu sitter jag 15 dagar från att stiga på flygplanet som tar mig till henne och ifrån mina vänner som jag kommer att återse. Men jag lämnar också mitt hem för första gången under en sådan lång tid och jag lämnar också medmänniskor jag vandrat med längs samma gator med under de 17 år jag bott i staden, jag lämnar grundskolevänner och vänner men som sagt jag återkommer och jag återser dom. Jag har ingen ångest för att åka iväg utan snarare för att bli bortglömd mitt bland allt det som sker inom oss. Visst kommer vi att minnas svaga minnen, men så kommer det där med hur mycket vi betyder för varandra. Vi kommer kunna säga om någon av oss dyker upp i en dödsannons, på en bröllopsbild, på teve eller i nyheterna att vi växte upp tillsammans men vi förlorade kontakten och det är den orättvisan som just bara är en av livets alla gångar, meningar och vad vi nu kallar det.

Sen kan jag alltid drömma om att det är jag som går längs den röda mattan klockan halv två svensk tid på svt, eller att det är jag som sitter där och får namnet uppropat runt sextiden i Kodac Theatre om några år, men drömma kan vi ju göra. Så länge vi vet att vi drömmer.
Jag skulle kunna börja med att köpa den där kameran, skriva just det där som jag sitter och håller på så får vi se om man kan hamna där, men helst hand i hand med flickan som jag åker till om ha 15 dagar.

Jag är inte rädd, jag är bara så fruktansvärt nyfiken.

Fuck Off
Tef

Till slutet...

Det poänglösa?
Vi jobbar hela våra liv för att lyckas, i såväl kärlek som vänskap, yrke och livet.
Vi är unga människor som bara längtar efter världen, vi växer upp till at bli karriärsmänniskor.
Innan allt det där så bygger vi vänskapskretsar, vissa av oss har stora sådana, vissa av oss har mindre och mer sammansvetsade kretsar, vi lär känna människor. Någon gång ibland blir vi kära, vi förlorar vår oskuld och kysser vår första kyss. Vi dricker vår första öl och har vå första fylla. Vi fyller arton, tar studenten och splittras.

Ljudet av den vackra musiken tynar men det är precis det vi alltid drömt om som slår in.
Vissa av oss raderar allt vi levt för, vissa av oss försöker hålla samman allt.
Jag avundas båda parterna och ser mig själv i mitten av allt, i mitten av den stora splittringen.
Augusti är inte bara månaden då jag åker till USA, det är månaden vi försvinner, vi som vandrat längs gatorna i nitton år, vi ser världen, vi utbildar oss, skaffar nya vänner och växer till vuxna människor. Vi gifter oss, vi skaffar barn, vi får jobbet, vi drömmer och hoppas.

Under 2007 har jag växt, min syn på kärlek växte sig stark genom februarinätter med Matilda. Jag insåg vad betydelsen av vänner verkligen betyder och de så sent som den sjätte augusti. Jag insåg att vänner kommer och går men att våra själsfränder håller samman, liksom nu som då och även i framtiden. Folk påstår att de kommer sakna mig, folk som ska stanna här, men som nästa år går på bal, festar och tar studenten. Vi vet inte redigt vart våra vägar kommer leda oss, vi minns härliga vårnätter med sol och alkohol, vi minns musiken, stunderna. Liksom bal, student och allt därtill. Min vår handlade om kärlek, om vänskap och resor och den sista sucken. Jag längtar lite tillbaka till den där vemodiga veckan som sprang förbi oss, det var så plötsligt den 8:e Juni och vi stod där på kullen som vi bara längtade efter, vi hade våra vita mössor och vi sjöng om lyckliga dagar, de som komma skall, de vi levde i.

Men kommer vi minnas? Jag hoppas att vi återvänder, under somrarna att vi kan träffas, att vi kan skratta och leva, minnas och höja våra glas. Inte älska den staden vi en gång lämnat, utan älska varandra för de vi gemensam ådstakom, det är ingen bragd, knappast något utöver det vanliga men det är ungdomen vi lämnar och i den levde vi tillsammans. Vår tid.

Ok, jag vill varken spola tillbaka tiden, eller leva om det, bara minnas den. Och mitt bland allt detta, tackar jag bara alla makter som finns för att jag är kär och att jag älskar, en flicka och en stor skara vänner liksom dom älskar mig.

Fuck Off
/Tef