..säga hej, hur är läget?
Det är sjukt opersonligt.
söndag 30 december 2007
onsdag 12 december 2007
Mörka, Himmelska, Stilla Natt
Då Norden dyrkade Asarna så förknippades midvintern med en fest, en offerfest för att blidka gudarna att låta solen komma åter. Riten dogs självfallet ut och ersattes med julen då Norden förkristnades.
Jag vet inte hur länge sedan det var men när jag var yngre så brukade jag tillbringa första helgen innan julhelgen hos min Mormor, jag brukade spendera helger hos henne och morfar och umgås. Mycket rotade sig tillbaka till den tid då jag och min mor hade bott hos mormor. Jag minns hur hon stod och tittade ut igenom fönstret och sade till mig hur mörkret skulle vända nu, att det var inatt som ljuset skulle börja komma tillbaka, sakta men säkert.
Enligt den gregorianska kalandern inföll midvintersolståndet under den trettonde,vilket för oss till just denna dag. Enligt vad många forskare säger var just detta anledningen då ljus tillkom i legenden om Lucias hår för att i den årets mörkaste natt bringa ljus då tiderna skulle vända, i symbolen av en ängla gloria. Vissa faststår dock än att Lucia vandrade ned längs fängelsetrapporna för att mata fångarna. Med ljus i sitt hår kunde Lucia bära mer mat en annan historia säger att ljusen symboliserar en gloria.
Vi känner nog alla till en eller annan version av Lucia, varför vi firar henne och hur hon som skyddhelgon mot de synskadade, sjuka barn och de protistuerade som kände ånger. Men redan på medeltiden så firade vi vår Lucia som jag ovan nämde var den trettonde årets mörkaste natt och precis som vanligt förknippade vi sådany mörker med ondska. Under denna natt skall övernaturliga händelser inträffat smorda av ondskans herre, dödsängeln Lucifer. Inom det latinska spåket betyder Lux just ljus och det röda sidenband som Lucia bär symboliserade då hennes död som helgon.
Hursomhelst så är detta en av alla traditioner kring jul då jag uppskattar min svenska härkomst då traditionen kommit att försvenskas och symboliken kring detta vackra vintertåg påminner iallfall mig om varför julen borde vara det så många glömmer, en tid av kärlek och lugn då vi samlas i varje hem och hus. Många har tendens att glömma syftet då vi trängs undan av den stress vi plågar oss inför. Därför bör vi inandas just denna den trettonde december som början på ljusets återkomst och kanske till och med som inledningen på den jul som inom bara de mest mottagliga sinnen kan bli underbar.
Jag vet inte hur länge sedan det var men när jag var yngre så brukade jag tillbringa första helgen innan julhelgen hos min Mormor, jag brukade spendera helger hos henne och morfar och umgås. Mycket rotade sig tillbaka till den tid då jag och min mor hade bott hos mormor. Jag minns hur hon stod och tittade ut igenom fönstret och sade till mig hur mörkret skulle vända nu, att det var inatt som ljuset skulle börja komma tillbaka, sakta men säkert.
Enligt den gregorianska kalandern inföll midvintersolståndet under den trettonde,vilket för oss till just denna dag. Enligt vad många forskare säger var just detta anledningen då ljus tillkom i legenden om Lucias hår för att i den årets mörkaste natt bringa ljus då tiderna skulle vända, i symbolen av en ängla gloria. Vissa faststår dock än att Lucia vandrade ned längs fängelsetrapporna för att mata fångarna. Med ljus i sitt hår kunde Lucia bära mer mat en annan historia säger att ljusen symboliserar en gloria.
Vi känner nog alla till en eller annan version av Lucia, varför vi firar henne och hur hon som skyddhelgon mot de synskadade, sjuka barn och de protistuerade som kände ånger. Men redan på medeltiden så firade vi vår Lucia som jag ovan nämde var den trettonde årets mörkaste natt och precis som vanligt förknippade vi sådany mörker med ondska. Under denna natt skall övernaturliga händelser inträffat smorda av ondskans herre, dödsängeln Lucifer. Inom det latinska spåket betyder Lux just ljus och det röda sidenband som Lucia bär symboliserade då hennes död som helgon.
Hursomhelst så är detta en av alla traditioner kring jul då jag uppskattar min svenska härkomst då traditionen kommit att försvenskas och symboliken kring detta vackra vintertåg påminner iallfall mig om varför julen borde vara det så många glömmer, en tid av kärlek och lugn då vi samlas i varje hem och hus. Många har tendens att glömma syftet då vi trängs undan av den stress vi plågar oss inför. Därför bör vi inandas just denna den trettonde december som början på ljusets återkomst och kanske till och med som inledningen på den jul som inom bara de mest mottagliga sinnen kan bli underbar.
tisdag 20 november 2007
lördag 27 oktober 2007
Återuppstånden efter 56 dagar
När jag satt på planet mellan Philadelphia och Frankfurt var jag livrädd för att somna. Jag visste vad det skulle innebära. Att somna skulle innebära uppvaknandet ur den dröm jag hade levt i de senaste 2 månaderna och trots att tröttheten trängde sig på gång på gång så kämpade jag emot.
Efter sex timmar stängde jag till slut ögonen. Jag somnade.
Så hur sammanfattar man 56 dagar på resande fot? Man funderar kring vad man har sett och tänker tillbaka på så mycket. När jag kom in på mitt rum efter dessa 56 dagar kände jag mig lite bortkommen, påmind; "Just det, det här är mitt rum". Vad som finns att säga mycket om handlar egentligen inte om kulturkrockar, alla USA skeptiker vet om att allt kostar pengar och att det finnsuteliggare i de stora städerna, det finns ett system där man måste vara vinnare för att leva och att maten är förskräcklig. Vad få inte vet är att amerikanerna också är människor. Få människor kommer aldrig riktigt att inse att attityden i Stockholm är sämre än i storstädernas storstad New York. På 3000 mils avstånd är det väldigt enkelt att kalla något för vedervärt, makabert och hemskt. Det är faktiskt så att de flesta av amerikanerna känner ett missnöje med sin president, inte bara vi.
Vi påminner oss väldigt sällan om att amerikaner är människor, en kärleksfull sort som inte alls fruktar terrorism och lägger sig i allt. De tillhör en grupp människor som slogs in och fostrades av ett system där misslyckande var en synd. Fakta är att människorna som först utvandrade till landet vad förföljda, misslyckade människor i jakt på lycka, när de efter den Amerikanska Revolutionen fick kontroll att skapa ett samhälle med egna regler var det rätt uppenbart att systemet skapades efter de som satt vid makten, de som nu hade lyckats. Lite av andan och betydelsen av att lyckas/misslyckas är egentligen amerikanens största problem. Amerikanen känner sig väldigt trygg innaför sina gränser, om inte borde dom göra det med sina Tony Sopranos-Tull-Vakter-Vid-Gränskontrollerna.
Vad en amerikan fruktar mest är misslyckande och allt som kan leda till det, liksom alkohol och droger, sinneskontrollerande medel som kan medföra ett fall karriärsmässigt. Begreppet sabbatsår existerar inte på samma vis och föräldrapolitiken liksom sjukvård etc är katastrofal eftersom behovet av pengar styr amerikanens handling. Det finns även en slags missförstådd rädsla, den i form av gamla handlingar som jagar. I USA ser den vite mannen på den svarte med rädsla och en slags irritation att de ska behöva tjatas om det för länge sedan upphävda slaveriet som likt vi anser att judarnas förintelse ältas och så är det bara. Detta leder dock till en slags rädsla som uppstår i missförstått förtryck och rädsla i en slags raskomfrontation som inte handlar om slag och nävar. Det handlar om skott och död.
Men hur kan man tolka den amerikanska kärnfamiljen? Jag stannade hos en, typisk amerikansk familj, själfallet med rötter från Europa i form av Italien där pappan är ikonen för respekt och perfektion, där mamman i bakgrunden styr hemmet, familjen och ekonomin på ett briljant sett. Just det här med att finns en slags perfektion utåt vid sidan av prio nummer ett, karriären som handlar om ett organiserat hem med regler välstädat. Hälsan skall kontrolleras och de gamla rötterna bevaras. En spricka i garagedörr innebär att dörren måste bytas för att grannarna kanske anser att familjen misslyckats ekonomiskt, Wysterialane-Samhälls-Modellen existerar alltså i sitt ytterska bruk. Ingen får misslyckas, ingen får falla ut i allmänheten med en så kallad dålig "appeal".
Å andra sidan bakom alla små särskilda, dåligt konstruerade hus liknar kärnfamiljen den svenska, det handlar om kärlek, rädsla och om pengar. Ett fungerande kärleksliv, hälsa om att lyckas få alla pusselbitar på plats. Se er själva i spegeln? Ni är inte allt för olika kärnamerikanen.Sen finns delar av landet med så otroligt vida kontraster, anpassad efter hur just det samhället fungerar. Öst och Väst är som dag och natt, samma rädsla men en helt annan livsstil från varandra, i öst är det helt enkelt Dunkin Donunts som gäller medan det i väst är Starbucks som är prio primus. Förklaring är i enkla drag att Starbucks är väldigt utsmyckat, det är fint och en mysig inredning medan Dunkin Donuts i regel är stelt, grått och fokuserat kring en sak, att köpa och snabbt springa vidare till nästa stopp.
Att sedan vara en nittonårig svensk med inbiten med sin mognad att som nittonåring bara ha månader kvar tills man får köpa alkohol och med fulla rättigheter som medborgare komma till USA och snabbt inse att man verkligen får kontrollen på sitt liv efter College, vid åldern 21-22 är en smula frustrerande. Jag ställde mig frågan; "Vad för ungdomar som är under 21 på en lördagkväll?". "De äter glass", var svaret, my ass. När amerikaner fyller 18 skickas dom iväg till college, super, knarkar och pluggar då och då, men i det perfekte samhället är det ju helt befängt att komma på den tanken om sina barn.
Å andra sidan hade jag en flicka att kyssas med, att älskas utav, det underlättade en hel del.
Jag pustar ut och inser att jag har landat, jag kliver ut från planet och slås av en kall vind.
Jag hade vaknat, jag var tillbaka till verkligheten.
Fuck Off
/Tef
P.S Jag saknar New England.
Efter sex timmar stängde jag till slut ögonen. Jag somnade.
Så hur sammanfattar man 56 dagar på resande fot? Man funderar kring vad man har sett och tänker tillbaka på så mycket. När jag kom in på mitt rum efter dessa 56 dagar kände jag mig lite bortkommen, påmind; "Just det, det här är mitt rum". Vad som finns att säga mycket om handlar egentligen inte om kulturkrockar, alla USA skeptiker vet om att allt kostar pengar och att det finnsuteliggare i de stora städerna, det finns ett system där man måste vara vinnare för att leva och att maten är förskräcklig. Vad få inte vet är att amerikanerna också är människor. Få människor kommer aldrig riktigt att inse att attityden i Stockholm är sämre än i storstädernas storstad New York. På 3000 mils avstånd är det väldigt enkelt att kalla något för vedervärt, makabert och hemskt. Det är faktiskt så att de flesta av amerikanerna känner ett missnöje med sin president, inte bara vi.
Vi påminner oss väldigt sällan om att amerikaner är människor, en kärleksfull sort som inte alls fruktar terrorism och lägger sig i allt. De tillhör en grupp människor som slogs in och fostrades av ett system där misslyckande var en synd. Fakta är att människorna som först utvandrade till landet vad förföljda, misslyckade människor i jakt på lycka, när de efter den Amerikanska Revolutionen fick kontroll att skapa ett samhälle med egna regler var det rätt uppenbart att systemet skapades efter de som satt vid makten, de som nu hade lyckats. Lite av andan och betydelsen av att lyckas/misslyckas är egentligen amerikanens största problem. Amerikanen känner sig väldigt trygg innaför sina gränser, om inte borde dom göra det med sina Tony Sopranos-Tull-Vakter-Vid-Gränskontrollerna.
Vad en amerikan fruktar mest är misslyckande och allt som kan leda till det, liksom alkohol och droger, sinneskontrollerande medel som kan medföra ett fall karriärsmässigt. Begreppet sabbatsår existerar inte på samma vis och föräldrapolitiken liksom sjukvård etc är katastrofal eftersom behovet av pengar styr amerikanens handling. Det finns även en slags missförstådd rädsla, den i form av gamla handlingar som jagar. I USA ser den vite mannen på den svarte med rädsla och en slags irritation att de ska behöva tjatas om det för länge sedan upphävda slaveriet som likt vi anser att judarnas förintelse ältas och så är det bara. Detta leder dock till en slags rädsla som uppstår i missförstått förtryck och rädsla i en slags raskomfrontation som inte handlar om slag och nävar. Det handlar om skott och död.
Men hur kan man tolka den amerikanska kärnfamiljen? Jag stannade hos en, typisk amerikansk familj, själfallet med rötter från Europa i form av Italien där pappan är ikonen för respekt och perfektion, där mamman i bakgrunden styr hemmet, familjen och ekonomin på ett briljant sett. Just det här med att finns en slags perfektion utåt vid sidan av prio nummer ett, karriären som handlar om ett organiserat hem med regler välstädat. Hälsan skall kontrolleras och de gamla rötterna bevaras. En spricka i garagedörr innebär att dörren måste bytas för att grannarna kanske anser att familjen misslyckats ekonomiskt, Wysterialane-Samhälls-Modellen existerar alltså i sitt ytterska bruk. Ingen får misslyckas, ingen får falla ut i allmänheten med en så kallad dålig "appeal".
Å andra sidan bakom alla små särskilda, dåligt konstruerade hus liknar kärnfamiljen den svenska, det handlar om kärlek, rädsla och om pengar. Ett fungerande kärleksliv, hälsa om att lyckas få alla pusselbitar på plats. Se er själva i spegeln? Ni är inte allt för olika kärnamerikanen.Sen finns delar av landet med så otroligt vida kontraster, anpassad efter hur just det samhället fungerar. Öst och Väst är som dag och natt, samma rädsla men en helt annan livsstil från varandra, i öst är det helt enkelt Dunkin Donunts som gäller medan det i väst är Starbucks som är prio primus. Förklaring är i enkla drag att Starbucks är väldigt utsmyckat, det är fint och en mysig inredning medan Dunkin Donuts i regel är stelt, grått och fokuserat kring en sak, att köpa och snabbt springa vidare till nästa stopp.
Att sedan vara en nittonårig svensk med inbiten med sin mognad att som nittonåring bara ha månader kvar tills man får köpa alkohol och med fulla rättigheter som medborgare komma till USA och snabbt inse att man verkligen får kontrollen på sitt liv efter College, vid åldern 21-22 är en smula frustrerande. Jag ställde mig frågan; "Vad för ungdomar som är under 21 på en lördagkväll?". "De äter glass", var svaret, my ass. När amerikaner fyller 18 skickas dom iväg till college, super, knarkar och pluggar då och då, men i det perfekte samhället är det ju helt befängt att komma på den tanken om sina barn.
Å andra sidan hade jag en flicka att kyssas med, att älskas utav, det underlättade en hel del.
Jag pustar ut och inser att jag har landat, jag kliver ut från planet och slås av en kall vind.
Jag hade vaknat, jag var tillbaka till verkligheten.
Fuck Off
/Tef
P.S Jag saknar New England.
torsdag 11 oktober 2007
Leaving the one thing you love
Ofrivilligt tvingas jag numer räkna nätterna, i början när jag kom fanns det ingen anledning till att göra det, det gör det nu, det blir enklare för hjärtat på det sättet. För verkligheten jagar verkligen ikapp en när man befinner sig på andra sidan Atlanten, i det förlovade landet. Där man finner lyckan som dom säger och ja till viss del stämmer det in på mig. Förvisso fann jag lyckan redan innan jag åkte hit, men lyckan åkte hit så jag fick helt enkelt följa efter. När jag väl kom hit förstod jag att lyckan bestod och just därför gör det så ont att man skall tvingas lämna den. Vi anpassar oss så lätt dit vi kommer, vad betyder hem egentligen när man har sitt hjärta på annan ort, annat riktnummer nej ännu värre annan landskod. För det är på postkod 01581 som mitt hjärta finns, inte i träden, byggnaderna eller i maten som lagas här utan den ljusa lilla kontrasten som vandrar ned längs garageuppfarten när de andra tar bilarna, solen som lyser upp värmen de regniga dagarna, hon vet inte hur gör det men hon gör det.
Jag förstår så hur landet tycks facinera det unga sinnet för var dag som går och visst känns det när man vandrar längs östra kanten av New Yorks lungor längs femte avenyn och ned mot höga hus och stela glaslandskap. Det är något med hur stjärnorna lyser här, man vet inte om man är upp och ned i smeten. Hösten i här är inte som hemma och att dela den med den man älskar är som att be om för mycket. Jag kommer verkligen behöva flygresan för att åtminstone försöka samla mig, samla mina tankar efter den så underbar resa inte genom luftrum och från ett passagerarsäte utan en resa genom kärleken med sin käresta hand i hand.
Hösten som kommit och vintern som komma skall kommer att vara fruktansvärt mörk, följt av en så ensam jul. Om man ändå kunde slå in sig själv i papper och låta sig skickas så att man kan öppnas den 25:e för att sedan tillbringa kärlekens högtid med den man älskar, just här, där jag sitter. Jag har fortfarande en vecka kvar, men dagarna rinner förbi och för varje dag som går börjar man sakta inse att drömmar inte riktigt vara för evigt...
...men vi vet att kärlek kan.
onsdag 12 september 2007
Av hela mitt hjärta/Jag älskar dig
Först ikväll förstår jag hur "God natt" är ett av de sorgligaste ord som existerar, jag kan inte sluta leva med tanken att jag en dag ska lämna flickan framför mig, hennes naturliga charm skakar mig för var dag som går, att få vara en del i hennes liv ger mig sådan energi liksom hennes läppar.
Ett godnatt kan innebära att adjö, ett godnatt kan likväl vara det sista på mycket länge, hur kan man klara en distans på så många mil so vi gjort? Jag förvånar verkligen mig själv men söker sedan in i mitt hjärta och finner det såklart, allt som finns där inne. Allt som flammar, allt som bankar för henne, varje hjärtslag. Det här är egentligen ingen natt att vara konfunderad, detta är en natt att älska, hennes blonda hår skiner så. Hennes doft inger en sådan trygghet. Nästa år på Santa Monica, jag blir så rädd av tanken att saker inte alltid går som planerat. Hon vänder sig om, hennes röst. En vän sa till mig lagom innan jag skulle åka. Du är verkligen kär och ja, jag ser ingen annan framtid än med henne och det var länge sedan sådana tankar skakade i mitt huvud. Det bromsar upp mitt sinne, jag lever varje dag just nu med henne för att det är det ända som betyder, det är det jag längtat för. Vad finns egentligen kvar på Källgatan 5, mina rötter finns i Kristineberg och är sedan länge begravda i berättelser, histortier och minnen. Vänner försvinner och flyttar vidare, ibland räds jag över hur fort allt har gått. Ibland räds jag över hur mycket jag älskar flickan framför mig, hon har verkligen fått mig på fall.
Los Angeles var så underbart, solnedgångar, kyssar under månskenet och tankar på hotellrummet. Jag har satt Goodnite Hollywood Bld. på repeat, Ryan Adams tycks vara någon som vandrat liknande fotspår som mig genom det förlovade landet. Jag gillar USA, trots dess baksidor. Jag tänker mycket på New York, hur staden kunde förtrolla mig bara på fyra dagar.
Min Psykolog under mönstringen sade: "Jag skulle vilja säga att du kan lida av ett fall av seperationsångest", jag skakade huvudet men räds för att detta nu är ett faktum. Jag åker nog en vecka till New York innan det är dags att åka hem, se staden, känna doften och höra bilarna i bakgrunden och reflektera över mina veckor, speciellt de som så vackert är fyllda av kärlek, till en person jag bävar så inför att lämna. Jag brukar vara kritisk till det meningslösa bloggandet, jag inser att jag är den av dom nu och att det jag skriver enbart intresserar mig som låter alla intryck lämna mig. Det har blivit min väg att fly, från samvetskval och sorg, alldelles för många gånger.
Jag vill nog gråta ut, av både lycka och av sorg. Låta det flöda men det kommer inte. Jag vill inte fälla tårar i hennes närvaro, jag vill vara starkare än så. Men jag är så svag i hennes närvaro, hennes underbara närvaro. Jag kan inte lämna den.
Så för att lägga fram det fint och enkelt, betydelsen av kärlek, ömhet och kyssar. Det finns förflutna delar av livet man tar in, synen, livet, kärleksöden och allt det där som jagat än så länge. Det raderas så sakta ut jämte henne, det finns ingen plats kvar för det förflutna, hennes leende är en känsla av närvaro, hennes ord fångar mig. Hennes kyss trollbinder mig. Jag har nog alltid trott på änglar men så länge tvivlat på deras existens. Dom behöver inte nödvändigtvis vara pryda eller svåra, sorgsna eller svåråtkomliga. Dom är mänskliga och jag vill så gärna att dom ska påminna om Matilda. Det finns dikter om kärlek, vissa som man tycker stämmer. Kärlek känner vi alla, men jag har aldrig kännt den som nu, just i detta ögonblick. Jag älskar, beundrar och känner hennes närvaro, jag andas in den.
Folk undrar hur det känns, well. Ni har svaret, vemodigt men underbart. Allt som sker nu är bara början på allt jag vill ska vara i en evighet, ett stängt tidsrum där hennes kyss aldrig slutar smaka som den gör, där hennes blick aldrig tynar från min. Jag kommer drömma så vackert inatt, jag kommer att gråta ut, inte av smärta utan av lycka över att få vara med henne, ty jag älskar, jag älskar verkligen.
Jag borde kanske inte tacka, tacksamhet är inget vi ska ge någon annan för detta, det är tillsammans som vi har klarat allt detta, det är tillsammans man har skapat ett band som ingen röst eller misstro i världen kan bryta, nu ska jag kyssa henne, av hela mitt hjärta, med hela min själ och säga hur jag känner för henne, hur mycket jag älskar henne.
Love
Tef
Ett godnatt kan innebära att adjö, ett godnatt kan likväl vara det sista på mycket länge, hur kan man klara en distans på så många mil so vi gjort? Jag förvånar verkligen mig själv men söker sedan in i mitt hjärta och finner det såklart, allt som finns där inne. Allt som flammar, allt som bankar för henne, varje hjärtslag. Det här är egentligen ingen natt att vara konfunderad, detta är en natt att älska, hennes blonda hår skiner så. Hennes doft inger en sådan trygghet. Nästa år på Santa Monica, jag blir så rädd av tanken att saker inte alltid går som planerat. Hon vänder sig om, hennes röst. En vän sa till mig lagom innan jag skulle åka. Du är verkligen kär och ja, jag ser ingen annan framtid än med henne och det var länge sedan sådana tankar skakade i mitt huvud. Det bromsar upp mitt sinne, jag lever varje dag just nu med henne för att det är det ända som betyder, det är det jag längtat för. Vad finns egentligen kvar på Källgatan 5, mina rötter finns i Kristineberg och är sedan länge begravda i berättelser, histortier och minnen. Vänner försvinner och flyttar vidare, ibland räds jag över hur fort allt har gått. Ibland räds jag över hur mycket jag älskar flickan framför mig, hon har verkligen fått mig på fall.
Los Angeles var så underbart, solnedgångar, kyssar under månskenet och tankar på hotellrummet. Jag har satt Goodnite Hollywood Bld. på repeat, Ryan Adams tycks vara någon som vandrat liknande fotspår som mig genom det förlovade landet. Jag gillar USA, trots dess baksidor. Jag tänker mycket på New York, hur staden kunde förtrolla mig bara på fyra dagar.
Min Psykolog under mönstringen sade: "Jag skulle vilja säga att du kan lida av ett fall av seperationsångest", jag skakade huvudet men räds för att detta nu är ett faktum. Jag åker nog en vecka till New York innan det är dags att åka hem, se staden, känna doften och höra bilarna i bakgrunden och reflektera över mina veckor, speciellt de som så vackert är fyllda av kärlek, till en person jag bävar så inför att lämna. Jag brukar vara kritisk till det meningslösa bloggandet, jag inser att jag är den av dom nu och att det jag skriver enbart intresserar mig som låter alla intryck lämna mig. Det har blivit min väg att fly, från samvetskval och sorg, alldelles för många gånger.
Jag vill nog gråta ut, av både lycka och av sorg. Låta det flöda men det kommer inte. Jag vill inte fälla tårar i hennes närvaro, jag vill vara starkare än så. Men jag är så svag i hennes närvaro, hennes underbara närvaro. Jag kan inte lämna den.
Så för att lägga fram det fint och enkelt, betydelsen av kärlek, ömhet och kyssar. Det finns förflutna delar av livet man tar in, synen, livet, kärleksöden och allt det där som jagat än så länge. Det raderas så sakta ut jämte henne, det finns ingen plats kvar för det förflutna, hennes leende är en känsla av närvaro, hennes ord fångar mig. Hennes kyss trollbinder mig. Jag har nog alltid trott på änglar men så länge tvivlat på deras existens. Dom behöver inte nödvändigtvis vara pryda eller svåra, sorgsna eller svåråtkomliga. Dom är mänskliga och jag vill så gärna att dom ska påminna om Matilda. Det finns dikter om kärlek, vissa som man tycker stämmer. Kärlek känner vi alla, men jag har aldrig kännt den som nu, just i detta ögonblick. Jag älskar, beundrar och känner hennes närvaro, jag andas in den.
Folk undrar hur det känns, well. Ni har svaret, vemodigt men underbart. Allt som sker nu är bara början på allt jag vill ska vara i en evighet, ett stängt tidsrum där hennes kyss aldrig slutar smaka som den gör, där hennes blick aldrig tynar från min. Jag kommer drömma så vackert inatt, jag kommer att gråta ut, inte av smärta utan av lycka över att få vara med henne, ty jag älskar, jag älskar verkligen.
Jag borde kanske inte tacka, tacksamhet är inget vi ska ge någon annan för detta, det är tillsammans som vi har klarat allt detta, det är tillsammans man har skapat ett band som ingen röst eller misstro i världen kan bryta, nu ska jag kyssa henne, av hela mitt hjärta, med hela min själ och säga hur jag känner för henne, hur mycket jag älskar henne.
Love
Tef
lördag 8 september 2007
Mona Lisa and Madhatters.
Två veckor går egentligen relativt fort, på två veckor kan man hinna ruskigt mycket. Det handlar mycket om första intrycket som hon sa, vad vi ser och hur vår första reaktion är, som att flyga in över Manhattan under nattetid eller kanske åka från Southferry Station ut mot Liberty Island med New Yorks södra skyline i ryggen. Eller som att flyga in över Los Angeles och se Hollywood skylten borta mot bergen. Kanske cykla upp vid strandpromenaden i South
Bay, vandra längs Manhattan Beach Pier eller fångas av en våg jämte surfare. Smaka en riktigt milkshake med en körsbär på toppen och kyssa någon man älskar vid Columbus Circle för första gången på sju månader. Sätta sig i en jacuzzi och se solen går ned över stilla havet. Sen kanske man inte alltid hinner fånga all intryck som en kortvisit vid Walk of Fame och Kodak Theare, eller när ens batterier tar slut på toppen av Empire State, vissa saker man kanske glömmer bort och vissa saker prioriteras bort när man inser hur stor en stad som Los Angeles är, som mitt planerade besök till Newport som aldrig blev av, eller som min promenad över Brooklyn Bridge som helt enkelt inte hans med. Men första intrycken består, de är mäktiga och vad vore New York utan det första intrycket, känna verkligheten svepa tag inom oss eller kanske inse att det är Lawrence Fishburne som sitter framför mig på Starbucks vid Broadway, Upper West 14 blocks från Bronx.
Min resa inleddes med en lång väntan på Philly Airport en lite läskig taxitour genom Spanish Harlem och jag kunde verkligen förstå vad Elton sjunger om i Mona Lisa and Mad Hatters. "Manhatters", jag minns så många intryck från New York. Det är en särksild känsla av gå ensam längs Fifth Avenue precis som Dustin Hoffman gör varje dag, eller att kanske vandra genom Soho och gå in i samma butiker som så många celebriteter man följer så ivrigt. Att se en New Yorker på väg hem från jobbet jämte Spiderman kanske är rätt lustigt, men det är helt enkelt vardagen i New York City. Jag behöver inte lära mig att älska staden om jag trott ska vara stressad och svår, jag behöver inte rädas människorna som är öppenhjärtade och tycks älska allt med staden. New York är en rätt så avslappnad stad i den tidiga hösten, turistsäsongen börjar lägga sig och folk har återgått till sin standard. Central Park och Greenwich Village, Sushimamba och amerikaners syn på svenskar, Time Square at Night men också kontrasten av palmer och sol, avslappnade Californians. Känns underligt att åka igenom kvarter där man vet att Morgan Freeman hömtar posten eller att skymta Nicholas Cage bil på hans garageuppfart.
Det stämmer det som han sjunger, Alexi Murdoch, i Orange Sky. Himmeln är alldelles orange när man vandrar längs Hermosa och Portofino under solnedgången. Längs stradhusen sitter folk och grillar, mestadels college ungdomar som häller i sig sprit och öl i röda muggar, dom där röda muggarna. He känns som att ni inte riktigt ser det som jag ser det, som sagt de där första intrycken som jag tycks hylla och som mina förtväntningar infriat. Att dessutom vandra och se, uppleva allt detta med någon man älskar är inte bara lite sådär gutt utan verkligen underbart.
Sen baksidorna, smällarna rakt i ansiktet som att inte vara 21 i ett land som USA kan vara rätt så plågsamt, sen har vi haft flyt över att kanske sett lite äldre ut och bott på hyfsade hotell där vi varit de ända ungdomarna vilket fört oss in på sammanlagt 2 öl och 2 glas vin, plus en flaska skumpa på Jumeriah Essex House vid södra änden av Central Park. Jag tar ett djupt andetag och njuter lite av sista kvällen i sunny Calie. Men inte sista, jag har nog bestämt mig, fter mitt korta besök i Venice och Santa Monica är det här den platsen som jag ska inleda min utbildning.
Min tå, oj vad jag valde fel att vandra runt längs hela Midtown Manhattan med La Coste skor, oj vad ont det gör med blåsor och aj så äckligt det kan bli när en blåsa fylls med sand efter en dag på stranden. Men oj så underbart att ha en flicka som plåstrar om en och så underbart att kyssas längs stranden, hand i hand och vakna upp med en arm runt om en, bli omhållen och bli älskad. Att älska tillbaka och kyssa de där läpparna jag bara längtat efter.
Det börjar bli dags att göra sig iordning, Babouch, tydligen ett av U2:s favorithak, beläget i San Pedro bredvid Long Beach och LA Heights, sista natten på Portofino, hotellet är tydligen kännt för sin medverkan i filmen Cannonball Run. Los Angeles är underbart, jag är kär och lycklig (och förmodligen 4-5 kilo tyngre än när jag åkte. Cinnamon Rolls är lite större än kanelbullarna jag bakade på ICA)
Fuck Off
Tef
Bay, vandra längs Manhattan Beach Pier eller fångas av en våg jämte surfare. Smaka en riktigt milkshake med en körsbär på toppen och kyssa någon man älskar vid Columbus Circle för första gången på sju månader. Sätta sig i en jacuzzi och se solen går ned över stilla havet. Sen kanske man inte alltid hinner fånga all intryck som en kortvisit vid Walk of Fame och Kodak Theare, eller när ens batterier tar slut på toppen av Empire State, vissa saker man kanske glömmer bort och vissa saker prioriteras bort när man inser hur stor en stad som Los Angeles är, som mitt planerade besök till Newport som aldrig blev av, eller som min promenad över Brooklyn Bridge som helt enkelt inte hans med. Men första intrycken består, de är mäktiga och vad vore New York utan det första intrycket, känna verkligheten svepa tag inom oss eller kanske inse att det är Lawrence Fishburne som sitter framför mig på Starbucks vid Broadway, Upper West 14 blocks från Bronx.
Min resa inleddes med en lång väntan på Philly Airport en lite läskig taxitour genom Spanish Harlem och jag kunde verkligen förstå vad Elton sjunger om i Mona Lisa and Mad Hatters. "Manhatters", jag minns så många intryck från New York. Det är en särksild känsla av gå ensam längs Fifth Avenue precis som Dustin Hoffman gör varje dag, eller att kanske vandra genom Soho och gå in i samma butiker som så många celebriteter man följer så ivrigt. Att se en New Yorker på väg hem från jobbet jämte Spiderman kanske är rätt lustigt, men det är helt enkelt vardagen i New York City. Jag behöver inte lära mig att älska staden om jag trott ska vara stressad och svår, jag behöver inte rädas människorna som är öppenhjärtade och tycks älska allt med staden. New York är en rätt så avslappnad stad i den tidiga hösten, turistsäsongen börjar lägga sig och folk har återgått till sin standard. Central Park och Greenwich Village, Sushimamba och amerikaners syn på svenskar, Time Square at Night men också kontrasten av palmer och sol, avslappnade Californians. Känns underligt att åka igenom kvarter där man vet att Morgan Freeman hömtar posten eller att skymta Nicholas Cage bil på hans garageuppfart.
Det stämmer det som han sjunger, Alexi Murdoch, i Orange Sky. Himmeln är alldelles orange när man vandrar längs Hermosa och Portofino under solnedgången. Längs stradhusen sitter folk och grillar, mestadels college ungdomar som häller i sig sprit och öl i röda muggar, dom där röda muggarna. He känns som att ni inte riktigt ser det som jag ser det, som sagt de där första intrycken som jag tycks hylla och som mina förtväntningar infriat. Att dessutom vandra och se, uppleva allt detta med någon man älskar är inte bara lite sådär gutt utan verkligen underbart.
Sen baksidorna, smällarna rakt i ansiktet som att inte vara 21 i ett land som USA kan vara rätt så plågsamt, sen har vi haft flyt över att kanske sett lite äldre ut och bott på hyfsade hotell där vi varit de ända ungdomarna vilket fört oss in på sammanlagt 2 öl och 2 glas vin, plus en flaska skumpa på Jumeriah Essex House vid södra änden av Central Park. Jag tar ett djupt andetag och njuter lite av sista kvällen i sunny Calie. Men inte sista, jag har nog bestämt mig, fter mitt korta besök i Venice och Santa Monica är det här den platsen som jag ska inleda min utbildning.
Min tå, oj vad jag valde fel att vandra runt längs hela Midtown Manhattan med La Coste skor, oj vad ont det gör med blåsor och aj så äckligt det kan bli när en blåsa fylls med sand efter en dag på stranden. Men oj så underbart att ha en flicka som plåstrar om en och så underbart att kyssas längs stranden, hand i hand och vakna upp med en arm runt om en, bli omhållen och bli älskad. Att älska tillbaka och kyssa de där läpparna jag bara längtat efter.
Det börjar bli dags att göra sig iordning, Babouch, tydligen ett av U2:s favorithak, beläget i San Pedro bredvid Long Beach och LA Heights, sista natten på Portofino, hotellet är tydligen kännt för sin medverkan i filmen Cannonball Run. Los Angeles är underbart, jag är kär och lycklig (och förmodligen 4-5 kilo tyngre än när jag åkte. Cinnamon Rolls är lite större än kanelbullarna jag bakade på ICA)
Fuck Off
Tef
fredag 17 augusti 2007
Om musik som självbiografisk beskrivning
Jag brukar ha l'tt för att se kopplingar till musik, det är enkelt när man är på det humöret, jag skulle nog kunna säga att min liv kan kopplas till cirka 345 låtar, men till min förvåning är det allmänna låtar, jag hittade en slags självbiografisk låt förra veckan på Grand Central Winters, Silent Storm. Låten heter "Missing You", men den riktar sig mer mot min far och låten är helt plötsligt inte så biografisk ur mitt perspektiv utan min faders.
Låten "Wating For My Real Life to Begin" av Colin James Hay är en välkänd låt, framför allt för dom som ser på Scrubs. Zach Braff har alltid haft en förkärlek till Colin Hays musik, det märks i både Scrubs och hans egenregisserade "Garden State" (som förövrigt har ett av de klockrenaste soundtracken av alla filmer jag sett) och det är just den låten som jag fastnade vid lite idag. Jag är på en sorts musikjakt nu, 4 Colin Skivor införskaffades på ett mer eller mindre olagligt sätt under natten som passerade och just denna låt som man förvrigt hittar på en väldigt bra skiva "Transcendental Highway".
Så varför är denna låt den låten som skulle kunna ses som min självbiografiska låt, det har främst med min uppväxt att göra, vem jag är eller har varit under de hr 19 senaste åren, inte vem jag vill vara eller vad jag drömmer om utan simpelt vart jag är just nu, i mitten av det förflutna och det kommande. Colin sjunger om att jag är på väg på en resa, jag väntar på båten, men ingenting händer riktigt, det finns en plan, den är tvetydig men jag väntar på att mitt riktiga liv ska börja. Mödrar oroar sig, det är så det fungerar, de vet jag.
Sen kan jag gott tipsa om andra låtar med mr. Colin James Hay som jag föll för.
Overkill (Acoustic Version) från Man at Work, I Don't Think I'll Get Over You från Garden State Soundtracket, låten Looking for Jack - Going Somewhere. Beautiful World (Alt. Mix) - Man at Work och Lifetime från Transcendental Highway
För övrigt är jag bara kvar i Sverige i 11 dagar, sen så eh, ska jag eh, träffa en tjej.
Välförkänt och underbart.
Fuck Off
Tef
Tef
tisdag 14 augusti 2007
Så intressant det är hur blind man är, eller döv snarare. "Take, take a look around, she's a pretty good dancer, she dances on my grave. Everytime she goes down, everytime she comes down, everytime you fall down she dances all over you. She has the world in my feet, the sun that gives see, take a rest and hold her near. Or she'll float away from here"
Ikväll hittade jag det klockrenaste spåret på Libertad, låter heter "Gravedancer", take a listen, vackert, stillsamt inte alls så Velvet som man förutspår och nästintill i klass med Fall to Pieces om ni nu gillade den.
Drömmen om rock n'roll är varken storartad eller överdriven, det är en drivkraft och en klockren image.
Inte för att de sabbar sina liv utan för att folk gör det åt dom, inte för att dom fuckar upp utan uträttar mästerverk
som inspirerar människor till att göra samma såsom de vägleds in genom en sorts ledning genom livets stora nederlag liksom inom kärlek, vänskap och synen på allt det där vackra i livet.
Fuck Off
Tef
söndag 12 augusti 2007
Vart jag än går så regnar det på mig...
Inte; "Vart jag än går så regnar det på mig", oj vad det regnar.
Utan shit, bokstavligt talat, vart jag än går så regnar det faktiskt på mig.
Samtalde just med min syster i telefon, ångrar lite att jag inte följde med henne till
Götet idag, det hade nog kännts bra. Det kommer dröja månader innan jag träffar
henne igen, innan man träffar någon. Jag tänker och syftar lite på min förra blogg som
handlade lite om det här med att staden är i den månaden då så många människor
försvinner. Vi överlever garanterat men livet tar en förändring jag inte riktigt vet om man
är beredd att ta. Spenderade min fredag till sängs med Troells "Utvandrarna" och "Nybyggarna", Lördagen på en pub i Sättra på Öland tillsammans med Pär, Rebecca och många Mayer-covers. Öl i Borgholm och vemodet om framtiden tycktes försvinna för en liten stund.
Med andra ord en rätt så ok helg.
Så det där med film, eller ekologiska klädeshandel, att bli fiskrensare i Norge eller att försöka
utbilda sig. Jag pratar senare på söndagen om dofter, vad dom kan ta dig tillbaka till olika platser, ni måste veta vad jag pratar om. En flickas doft, en maträtt eller kanske en snussort. Doften av stearin och julen, eller svetten i en baskethall. Det tar en även tillbaka till drömmar, sådana vi besitter, sådana vi har lämnat och sådana vi lever i. Återigen till samtalet med min syster som bara är en i mängden vänner och bekanta som lämnar staden, kvar blir de lata, eller de trötta, inget agg mot de som stannar hemma, snarare elogen att inte rusa iväg till ett liv vi vet intet om. Jag åker också iväg, snart, väldigt snart men under en period, jag behöver inte rusa iväg. Å andra sidan så vet jag ju själv att inget vara förevigt såsom en studentid, eller en gymnasietid, ja till och med en uppväxt. Vi växer ju knappast längre, vi har stannat sedan länge sedan och nu står vi där och tiltar lite lätt över kullen för att se om de grönare gräset verkligen är grönare på andra sidan. Vissa passar det, vissa kommer att finns sin väg tillbaka, kanske till och med, med svansen mellan benen.
Så vad vill jag komma med dofter och drömmar, nystarter och en regnig sommar. Kanske den ovärdiga sommaren vi har haft, den som fått oss att längta till hösten eller kanske just det att vi kämpar så febrilt för att glömma våra rötter, fly från våra synder, de vi skapat oss i vår hemstad. Lyckligtvis flyr jag inte, jag rymmer inte utan jag tar en promenad över vattnet till någon jag älskar som jag vill se ty världen är större än den jag sett och mäktigare en de krafter jag fått känna på här hemma, bortsett från då vänskapen, kärlekene och gemenskapen som jag inte kan tänka mig vara annorlunda. "Om havet stiger, då blir vi dränkta allihopa" säger drängen Arvid under de utvandrandes resa över ocenanen till Amerika, det förlovade landet.
Arvid är en smålänning som inte sett världen, precis som många av oss, Arvid är förvisso 200 år äldre än oss och har bara sett skog hela sitt liv men hur enkelt är det egentligen att veta att hur saker och ting fungerar om vi låser in oss, växer fast i våran hemstad?
Vi är den generationen som står på tur och kanske är det väl att jag försonar mig med ödet istället för att frukta det. Det är inte fel att sakna, att längta. Under hela studentfirandet saknade jag, både det som komma skulle och en flicka, jag längtade efter henne och nu sitter jag 15 dagar från att stiga på flygplanet som tar mig till henne och ifrån mina vänner som jag kommer att återse. Men jag lämnar också mitt hem för första gången under en sådan lång tid och jag lämnar också medmänniskor jag vandrat med längs samma gator med under de 17 år jag bott i staden, jag lämnar grundskolevänner och vänner men som sagt jag återkommer och jag återser dom. Jag har ingen ångest för att åka iväg utan snarare för att bli bortglömd mitt bland allt det som sker inom oss. Visst kommer vi att minnas svaga minnen, men så kommer det där med hur mycket vi betyder för varandra. Vi kommer kunna säga om någon av oss dyker upp i en dödsannons, på en bröllopsbild, på teve eller i nyheterna att vi växte upp tillsammans men vi förlorade kontakten och det är den orättvisan som just bara är en av livets alla gångar, meningar och vad vi nu kallar det.
Sen kan jag alltid drömma om att det är jag som går längs den röda mattan klockan halv två svensk tid på svt, eller att det är jag som sitter där och får namnet uppropat runt sextiden i Kodac Theatre om några år, men drömma kan vi ju göra. Så länge vi vet att vi drömmer.
Jag skulle kunna börja med att köpa den där kameran, skriva just det där som jag sitter och håller på så får vi se om man kan hamna där, men helst hand i hand med flickan som jag åker till om ha 15 dagar.
Jag är inte rädd, jag är bara så fruktansvärt nyfiken.
Fuck Off
Tef
Utan shit, bokstavligt talat, vart jag än går så regnar det faktiskt på mig.
Samtalde just med min syster i telefon, ångrar lite att jag inte följde med henne till
Götet idag, det hade nog kännts bra. Det kommer dröja månader innan jag träffar
henne igen, innan man träffar någon. Jag tänker och syftar lite på min förra blogg som
handlade lite om det här med att staden är i den månaden då så många människor
försvinner. Vi överlever garanterat men livet tar en förändring jag inte riktigt vet om man
är beredd att ta. Spenderade min fredag till sängs med Troells "Utvandrarna" och "Nybyggarna", Lördagen på en pub i Sättra på Öland tillsammans med Pär, Rebecca och många Mayer-covers. Öl i Borgholm och vemodet om framtiden tycktes försvinna för en liten stund.
Med andra ord en rätt så ok helg.
Så det där med film, eller ekologiska klädeshandel, att bli fiskrensare i Norge eller att försöka
utbilda sig. Jag pratar senare på söndagen om dofter, vad dom kan ta dig tillbaka till olika platser, ni måste veta vad jag pratar om. En flickas doft, en maträtt eller kanske en snussort. Doften av stearin och julen, eller svetten i en baskethall. Det tar en även tillbaka till drömmar, sådana vi besitter, sådana vi har lämnat och sådana vi lever i. Återigen till samtalet med min syster som bara är en i mängden vänner och bekanta som lämnar staden, kvar blir de lata, eller de trötta, inget agg mot de som stannar hemma, snarare elogen att inte rusa iväg till ett liv vi vet intet om. Jag åker också iväg, snart, väldigt snart men under en period, jag behöver inte rusa iväg. Å andra sidan så vet jag ju själv att inget vara förevigt såsom en studentid, eller en gymnasietid, ja till och med en uppväxt. Vi växer ju knappast längre, vi har stannat sedan länge sedan och nu står vi där och tiltar lite lätt över kullen för att se om de grönare gräset verkligen är grönare på andra sidan. Vissa passar det, vissa kommer att finns sin väg tillbaka, kanske till och med, med svansen mellan benen.
Så vad vill jag komma med dofter och drömmar, nystarter och en regnig sommar. Kanske den ovärdiga sommaren vi har haft, den som fått oss att längta till hösten eller kanske just det att vi kämpar så febrilt för att glömma våra rötter, fly från våra synder, de vi skapat oss i vår hemstad. Lyckligtvis flyr jag inte, jag rymmer inte utan jag tar en promenad över vattnet till någon jag älskar som jag vill se ty världen är större än den jag sett och mäktigare en de krafter jag fått känna på här hemma, bortsett från då vänskapen, kärlekene och gemenskapen som jag inte kan tänka mig vara annorlunda. "Om havet stiger, då blir vi dränkta allihopa" säger drängen Arvid under de utvandrandes resa över ocenanen till Amerika, det förlovade landet.
Arvid är en smålänning som inte sett världen, precis som många av oss, Arvid är förvisso 200 år äldre än oss och har bara sett skog hela sitt liv men hur enkelt är det egentligen att veta att hur saker och ting fungerar om vi låser in oss, växer fast i våran hemstad?
Vi är den generationen som står på tur och kanske är det väl att jag försonar mig med ödet istället för att frukta det. Det är inte fel att sakna, att längta. Under hela studentfirandet saknade jag, både det som komma skulle och en flicka, jag längtade efter henne och nu sitter jag 15 dagar från att stiga på flygplanet som tar mig till henne och ifrån mina vänner som jag kommer att återse. Men jag lämnar också mitt hem för första gången under en sådan lång tid och jag lämnar också medmänniskor jag vandrat med längs samma gator med under de 17 år jag bott i staden, jag lämnar grundskolevänner och vänner men som sagt jag återkommer och jag återser dom. Jag har ingen ångest för att åka iväg utan snarare för att bli bortglömd mitt bland allt det som sker inom oss. Visst kommer vi att minnas svaga minnen, men så kommer det där med hur mycket vi betyder för varandra. Vi kommer kunna säga om någon av oss dyker upp i en dödsannons, på en bröllopsbild, på teve eller i nyheterna att vi växte upp tillsammans men vi förlorade kontakten och det är den orättvisan som just bara är en av livets alla gångar, meningar och vad vi nu kallar det.
Sen kan jag alltid drömma om att det är jag som går längs den röda mattan klockan halv två svensk tid på svt, eller att det är jag som sitter där och får namnet uppropat runt sextiden i Kodac Theatre om några år, men drömma kan vi ju göra. Så länge vi vet att vi drömmer.
Jag skulle kunna börja med att köpa den där kameran, skriva just det där som jag sitter och håller på så får vi se om man kan hamna där, men helst hand i hand med flickan som jag åker till om ha 15 dagar.
Jag är inte rädd, jag är bara så fruktansvärt nyfiken.
Fuck Off
Tef
måndag 6 augusti 2007
Till slutet...
Det poänglösa?
Vi jobbar hela våra liv för att lyckas, i såväl kärlek som vänskap, yrke och livet.
Vi är unga människor som bara längtar efter världen, vi växer upp till at bli karriärsmänniskor.
Innan allt det där så bygger vi vänskapskretsar, vissa av oss har stora sådana, vissa av oss har mindre och mer sammansvetsade kretsar, vi lär känna människor. Någon gång ibland blir vi kära, vi förlorar vår oskuld och kysser vår första kyss. Vi dricker vår första öl och har vå första fylla. Vi fyller arton, tar studenten och splittras.
Ljudet av den vackra musiken tynar men det är precis det vi alltid drömt om som slår in.
Vissa av oss raderar allt vi levt för, vissa av oss försöker hålla samman allt.
Jag avundas båda parterna och ser mig själv i mitten av allt, i mitten av den stora splittringen.
Augusti är inte bara månaden då jag åker till USA, det är månaden vi försvinner, vi som vandrat längs gatorna i nitton år, vi ser världen, vi utbildar oss, skaffar nya vänner och växer till vuxna människor. Vi gifter oss, vi skaffar barn, vi får jobbet, vi drömmer och hoppas.
Under 2007 har jag växt, min syn på kärlek växte sig stark genom februarinätter med Matilda. Jag insåg vad betydelsen av vänner verkligen betyder och de så sent som den sjätte augusti. Jag insåg att vänner kommer och går men att våra själsfränder håller samman, liksom nu som då och även i framtiden. Folk påstår att de kommer sakna mig, folk som ska stanna här, men som nästa år går på bal, festar och tar studenten. Vi vet inte redigt vart våra vägar kommer leda oss, vi minns härliga vårnätter med sol och alkohol, vi minns musiken, stunderna. Liksom bal, student och allt därtill. Min vår handlade om kärlek, om vänskap och resor och den sista sucken. Jag längtar lite tillbaka till den där vemodiga veckan som sprang förbi oss, det var så plötsligt den 8:e Juni och vi stod där på kullen som vi bara längtade efter, vi hade våra vita mössor och vi sjöng om lyckliga dagar, de som komma skall, de vi levde i.
Men kommer vi minnas? Jag hoppas att vi återvänder, under somrarna att vi kan träffas, att vi kan skratta och leva, minnas och höja våra glas. Inte älska den staden vi en gång lämnat, utan älska varandra för de vi gemensam ådstakom, det är ingen bragd, knappast något utöver det vanliga men det är ungdomen vi lämnar och i den levde vi tillsammans. Vår tid.
Ok, jag vill varken spola tillbaka tiden, eller leva om det, bara minnas den. Och mitt bland allt detta, tackar jag bara alla makter som finns för att jag är kär och att jag älskar, en flicka och en stor skara vänner liksom dom älskar mig.
Fuck Off
/Tef
Vi jobbar hela våra liv för att lyckas, i såväl kärlek som vänskap, yrke och livet.
Vi är unga människor som bara längtar efter världen, vi växer upp till at bli karriärsmänniskor.
Innan allt det där så bygger vi vänskapskretsar, vissa av oss har stora sådana, vissa av oss har mindre och mer sammansvetsade kretsar, vi lär känna människor. Någon gång ibland blir vi kära, vi förlorar vår oskuld och kysser vår första kyss. Vi dricker vår första öl och har vå första fylla. Vi fyller arton, tar studenten och splittras.
Ljudet av den vackra musiken tynar men det är precis det vi alltid drömt om som slår in.
Vissa av oss raderar allt vi levt för, vissa av oss försöker hålla samman allt.
Jag avundas båda parterna och ser mig själv i mitten av allt, i mitten av den stora splittringen.
Augusti är inte bara månaden då jag åker till USA, det är månaden vi försvinner, vi som vandrat längs gatorna i nitton år, vi ser världen, vi utbildar oss, skaffar nya vänner och växer till vuxna människor. Vi gifter oss, vi skaffar barn, vi får jobbet, vi drömmer och hoppas.
Under 2007 har jag växt, min syn på kärlek växte sig stark genom februarinätter med Matilda. Jag insåg vad betydelsen av vänner verkligen betyder och de så sent som den sjätte augusti. Jag insåg att vänner kommer och går men att våra själsfränder håller samman, liksom nu som då och även i framtiden. Folk påstår att de kommer sakna mig, folk som ska stanna här, men som nästa år går på bal, festar och tar studenten. Vi vet inte redigt vart våra vägar kommer leda oss, vi minns härliga vårnätter med sol och alkohol, vi minns musiken, stunderna. Liksom bal, student och allt därtill. Min vår handlade om kärlek, om vänskap och resor och den sista sucken. Jag längtar lite tillbaka till den där vemodiga veckan som sprang förbi oss, det var så plötsligt den 8:e Juni och vi stod där på kullen som vi bara längtade efter, vi hade våra vita mössor och vi sjöng om lyckliga dagar, de som komma skall, de vi levde i.
Men kommer vi minnas? Jag hoppas att vi återvänder, under somrarna att vi kan träffas, att vi kan skratta och leva, minnas och höja våra glas. Inte älska den staden vi en gång lämnat, utan älska varandra för de vi gemensam ådstakom, det är ingen bragd, knappast något utöver det vanliga men det är ungdomen vi lämnar och i den levde vi tillsammans. Vår tid.
Ok, jag vill varken spola tillbaka tiden, eller leva om det, bara minnas den. Och mitt bland allt detta, tackar jag bara alla makter som finns för att jag är kär och att jag älskar, en flicka och en stor skara vänner liksom dom älskar mig.
Fuck Off
/Tef
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
