Två veckor går egentligen relativt fort, på två veckor kan man hinna ruskigt mycket. Det handlar mycket om första intrycket som hon sa, vad vi ser och hur vår första reaktion är, som att flyga in över Manhattan under nattetid eller kanske åka från Southferry Station ut mot Liberty Island med New Yorks södra skyline i ryggen. Eller som att flyga in över Los Angeles och se Hollywood skylten borta mot bergen. Kanske cykla upp vid strandpromenaden i South
Bay, vandra längs Manhattan Beach Pier eller fångas av en våg jämte surfare. Smaka en riktigt milkshake med en körsbär på toppen och kyssa någon man älskar vid Columbus Circle för första gången på sju månader. Sätta sig i en jacuzzi och se solen går ned över stilla havet. Sen kanske man inte alltid hinner fånga all intryck som en kortvisit vid Walk of Fame och Kodak Theare, eller när ens batterier tar slut på toppen av Empire State, vissa saker man kanske glömmer bort och vissa saker prioriteras bort när man inser hur stor en stad som Los Angeles är, som mitt planerade besök till Newport som aldrig blev av, eller som min promenad över Brooklyn Bridge som helt enkelt inte hans med. Men första intrycken består, de är mäktiga och vad vore New York utan det första intrycket, känna verkligheten svepa tag inom oss eller kanske inse att det är Lawrence Fishburne som sitter framför mig på Starbucks vid Broadway, Upper West 14 blocks från Bronx.
Min resa inleddes med en lång väntan på Philly Airport en lite läskig taxitour genom Spanish Harlem och jag kunde verkligen förstå vad Elton sjunger om i Mona Lisa and Mad Hatters. "Manhatters", jag minns så många intryck från New York. Det är en särksild känsla av gå ensam längs Fifth Avenue precis som Dustin Hoffman gör varje dag, eller att kanske vandra genom Soho och gå in i samma butiker som så många celebriteter man följer så ivrigt. Att se en New Yorker på väg hem från jobbet jämte Spiderman kanske är rätt lustigt, men det är helt enkelt vardagen i New York City. Jag behöver inte lära mig att älska staden om jag trott ska vara stressad och svår, jag behöver inte rädas människorna som är öppenhjärtade och tycks älska allt med staden. New York är en rätt så avslappnad stad i den tidiga hösten, turistsäsongen börjar lägga sig och folk har återgått till sin standard. Central Park och Greenwich Village, Sushimamba och amerikaners syn på svenskar, Time Square at Night men också kontrasten av palmer och sol, avslappnade Californians. Känns underligt att åka igenom kvarter där man vet att Morgan Freeman hömtar posten eller att skymta Nicholas Cage bil på hans garageuppfart.
Det stämmer det som han sjunger, Alexi Murdoch, i Orange Sky. Himmeln är alldelles orange när man vandrar längs Hermosa och Portofino under solnedgången. Längs stradhusen sitter folk och grillar, mestadels college ungdomar som häller i sig sprit och öl i röda muggar, dom där röda muggarna. He känns som att ni inte riktigt ser det som jag ser det, som sagt de där första intrycken som jag tycks hylla och som mina förtväntningar infriat. Att dessutom vandra och se, uppleva allt detta med någon man älskar är inte bara lite sådär gutt utan verkligen underbart.
Sen baksidorna, smällarna rakt i ansiktet som att inte vara 21 i ett land som USA kan vara rätt så plågsamt, sen har vi haft flyt över att kanske sett lite äldre ut och bott på hyfsade hotell där vi varit de ända ungdomarna vilket fört oss in på sammanlagt 2 öl och 2 glas vin, plus en flaska skumpa på Jumeriah Essex House vid södra änden av Central Park. Jag tar ett djupt andetag och njuter lite av sista kvällen i sunny Calie. Men inte sista, jag har nog bestämt mig, fter mitt korta besök i Venice och Santa Monica är det här den platsen som jag ska inleda min utbildning.
Min tå, oj vad jag valde fel att vandra runt längs hela Midtown Manhattan med La Coste skor, oj vad ont det gör med blåsor och aj så äckligt det kan bli när en blåsa fylls med sand efter en dag på stranden. Men oj så underbart att ha en flicka som plåstrar om en och så underbart att kyssas längs stranden, hand i hand och vakna upp med en arm runt om en, bli omhållen och bli älskad. Att älska tillbaka och kyssa de där läpparna jag bara längtat efter.
Det börjar bli dags att göra sig iordning, Babouch, tydligen ett av U2:s favorithak, beläget i San Pedro bredvid Long Beach och LA Heights, sista natten på Portofino, hotellet är tydligen kännt för sin medverkan i filmen Cannonball Run. Los Angeles är underbart, jag är kär och lycklig (och förmodligen 4-5 kilo tyngre än när jag åkte. Cinnamon Rolls är lite större än kanelbullarna jag bakade på ICA)
Fuck Off
Tef
Bay, vandra längs Manhattan Beach Pier eller fångas av en våg jämte surfare. Smaka en riktigt milkshake med en körsbär på toppen och kyssa någon man älskar vid Columbus Circle för första gången på sju månader. Sätta sig i en jacuzzi och se solen går ned över stilla havet. Sen kanske man inte alltid hinner fånga all intryck som en kortvisit vid Walk of Fame och Kodak Theare, eller när ens batterier tar slut på toppen av Empire State, vissa saker man kanske glömmer bort och vissa saker prioriteras bort när man inser hur stor en stad som Los Angeles är, som mitt planerade besök till Newport som aldrig blev av, eller som min promenad över Brooklyn Bridge som helt enkelt inte hans med. Men första intrycken består, de är mäktiga och vad vore New York utan det första intrycket, känna verkligheten svepa tag inom oss eller kanske inse att det är Lawrence Fishburne som sitter framför mig på Starbucks vid Broadway, Upper West 14 blocks från Bronx.
Min resa inleddes med en lång väntan på Philly Airport en lite läskig taxitour genom Spanish Harlem och jag kunde verkligen förstå vad Elton sjunger om i Mona Lisa and Mad Hatters. "Manhatters", jag minns så många intryck från New York. Det är en särksild känsla av gå ensam längs Fifth Avenue precis som Dustin Hoffman gör varje dag, eller att kanske vandra genom Soho och gå in i samma butiker som så många celebriteter man följer så ivrigt. Att se en New Yorker på väg hem från jobbet jämte Spiderman kanske är rätt lustigt, men det är helt enkelt vardagen i New York City. Jag behöver inte lära mig att älska staden om jag trott ska vara stressad och svår, jag behöver inte rädas människorna som är öppenhjärtade och tycks älska allt med staden. New York är en rätt så avslappnad stad i den tidiga hösten, turistsäsongen börjar lägga sig och folk har återgått till sin standard. Central Park och Greenwich Village, Sushimamba och amerikaners syn på svenskar, Time Square at Night men också kontrasten av palmer och sol, avslappnade Californians. Känns underligt att åka igenom kvarter där man vet att Morgan Freeman hömtar posten eller att skymta Nicholas Cage bil på hans garageuppfart.
Det stämmer det som han sjunger, Alexi Murdoch, i Orange Sky. Himmeln är alldelles orange när man vandrar längs Hermosa och Portofino under solnedgången. Längs stradhusen sitter folk och grillar, mestadels college ungdomar som häller i sig sprit och öl i röda muggar, dom där röda muggarna. He känns som att ni inte riktigt ser det som jag ser det, som sagt de där första intrycken som jag tycks hylla och som mina förtväntningar infriat. Att dessutom vandra och se, uppleva allt detta med någon man älskar är inte bara lite sådär gutt utan verkligen underbart.
Sen baksidorna, smällarna rakt i ansiktet som att inte vara 21 i ett land som USA kan vara rätt så plågsamt, sen har vi haft flyt över att kanske sett lite äldre ut och bott på hyfsade hotell där vi varit de ända ungdomarna vilket fört oss in på sammanlagt 2 öl och 2 glas vin, plus en flaska skumpa på Jumeriah Essex House vid södra änden av Central Park. Jag tar ett djupt andetag och njuter lite av sista kvällen i sunny Calie. Men inte sista, jag har nog bestämt mig, fter mitt korta besök i Venice och Santa Monica är det här den platsen som jag ska inleda min utbildning.
Min tå, oj vad jag valde fel att vandra runt längs hela Midtown Manhattan med La Coste skor, oj vad ont det gör med blåsor och aj så äckligt det kan bli när en blåsa fylls med sand efter en dag på stranden. Men oj så underbart att ha en flicka som plåstrar om en och så underbart att kyssas längs stranden, hand i hand och vakna upp med en arm runt om en, bli omhållen och bli älskad. Att älska tillbaka och kyssa de där läpparna jag bara längtat efter.
Det börjar bli dags att göra sig iordning, Babouch, tydligen ett av U2:s favorithak, beläget i San Pedro bredvid Long Beach och LA Heights, sista natten på Portofino, hotellet är tydligen kännt för sin medverkan i filmen Cannonball Run. Los Angeles är underbart, jag är kär och lycklig (och förmodligen 4-5 kilo tyngre än när jag åkte. Cinnamon Rolls är lite större än kanelbullarna jag bakade på ICA)
Fuck Off
Tef
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar