måndag 6 augusti 2007

Till slutet...

Det poänglösa?
Vi jobbar hela våra liv för att lyckas, i såväl kärlek som vänskap, yrke och livet.
Vi är unga människor som bara längtar efter världen, vi växer upp till at bli karriärsmänniskor.
Innan allt det där så bygger vi vänskapskretsar, vissa av oss har stora sådana, vissa av oss har mindre och mer sammansvetsade kretsar, vi lär känna människor. Någon gång ibland blir vi kära, vi förlorar vår oskuld och kysser vår första kyss. Vi dricker vår första öl och har vå första fylla. Vi fyller arton, tar studenten och splittras.

Ljudet av den vackra musiken tynar men det är precis det vi alltid drömt om som slår in.
Vissa av oss raderar allt vi levt för, vissa av oss försöker hålla samman allt.
Jag avundas båda parterna och ser mig själv i mitten av allt, i mitten av den stora splittringen.
Augusti är inte bara månaden då jag åker till USA, det är månaden vi försvinner, vi som vandrat längs gatorna i nitton år, vi ser världen, vi utbildar oss, skaffar nya vänner och växer till vuxna människor. Vi gifter oss, vi skaffar barn, vi får jobbet, vi drömmer och hoppas.

Under 2007 har jag växt, min syn på kärlek växte sig stark genom februarinätter med Matilda. Jag insåg vad betydelsen av vänner verkligen betyder och de så sent som den sjätte augusti. Jag insåg att vänner kommer och går men att våra själsfränder håller samman, liksom nu som då och även i framtiden. Folk påstår att de kommer sakna mig, folk som ska stanna här, men som nästa år går på bal, festar och tar studenten. Vi vet inte redigt vart våra vägar kommer leda oss, vi minns härliga vårnätter med sol och alkohol, vi minns musiken, stunderna. Liksom bal, student och allt därtill. Min vår handlade om kärlek, om vänskap och resor och den sista sucken. Jag längtar lite tillbaka till den där vemodiga veckan som sprang förbi oss, det var så plötsligt den 8:e Juni och vi stod där på kullen som vi bara längtade efter, vi hade våra vita mössor och vi sjöng om lyckliga dagar, de som komma skall, de vi levde i.

Men kommer vi minnas? Jag hoppas att vi återvänder, under somrarna att vi kan träffas, att vi kan skratta och leva, minnas och höja våra glas. Inte älska den staden vi en gång lämnat, utan älska varandra för de vi gemensam ådstakom, det är ingen bragd, knappast något utöver det vanliga men det är ungdomen vi lämnar och i den levde vi tillsammans. Vår tid.

Ok, jag vill varken spola tillbaka tiden, eller leva om det, bara minnas den. Och mitt bland allt detta, tackar jag bara alla makter som finns för att jag är kär och att jag älskar, en flicka och en stor skara vänner liksom dom älskar mig.

Fuck Off
/Tef

Inga kommentarer: