Vart jag än går så regnar det på mig...

Inte; "Vart jag än går så regnar det på mig", oj vad det regnar.
Utan shit, bokstavligt talat, vart jag än går så regnar det faktiskt på mig.

Samtalde just med min syster i telefon, ångrar lite att jag inte följde med henne till
Götet idag, det hade nog kännts bra. Det kommer dröja månader innan jag träffar
henne igen, innan man träffar någon. Jag tänker och syftar lite på min förra blogg som
handlade lite om det här med att staden är i den månaden då så många människor
försvinner. Vi överlever garanterat men livet tar en förändring jag inte riktigt vet om man
är beredd att ta. Spenderade min fredag till sängs med Troells "Utvandrarna" och "Nybyggarna", Lördagen på en pub i Sättra på Öland tillsammans med Pär, Rebecca och många Mayer-covers. Öl i Borgholm och vemodet om framtiden tycktes försvinna för en liten stund.
Med andra ord en rätt så ok helg.

Så det där med film, eller ekologiska klädeshandel, att bli fiskrensare i Norge eller att försöka
utbilda sig. Jag pratar senare på söndagen om dofter, vad dom kan ta dig tillbaka till olika platser, ni måste veta vad jag pratar om. En flickas doft, en maträtt eller kanske en snussort. Doften av stearin och julen, eller svetten i en baskethall. Det tar en även tillbaka till drömmar, sådana vi besitter, sådana vi har lämnat och sådana vi lever i. Återigen till samtalet med min syster som bara är en i mängden vänner och bekanta som lämnar staden, kvar blir de lata, eller de trötta, inget agg mot de som stannar hemma, snarare elogen att inte rusa iväg till ett liv vi vet intet om. Jag åker också iväg, snart, väldigt snart men under en period, jag behöver inte rusa iväg. Å andra sidan så vet jag ju själv att inget vara förevigt såsom en studentid, eller en gymnasietid, ja till och med en uppväxt. Vi växer ju knappast längre, vi har stannat sedan länge sedan och nu står vi där och tiltar lite lätt över kullen för att se om de grönare gräset verkligen är grönare på andra sidan. Vissa passar det, vissa kommer att finns sin väg tillbaka, kanske till och med, med svansen mellan benen.

Så vad vill jag komma med dofter och drömmar, nystarter och en regnig sommar. Kanske den ovärdiga sommaren vi har haft, den som fått oss att längta till hösten eller kanske just det att vi kämpar så febrilt för att glömma våra rötter, fly från våra synder, de vi skapat oss i vår hemstad. Lyckligtvis flyr jag inte, jag rymmer inte utan jag tar en promenad över vattnet till någon jag älskar som jag vill se ty världen är större än den jag sett och mäktigare en de krafter jag fått känna på här hemma, bortsett från då vänskapen, kärlekene och gemenskapen som jag inte kan tänka mig vara annorlunda. "Om havet stiger, då blir vi dränkta allihopa" säger drängen Arvid under de utvandrandes resa över ocenanen till Amerika, det förlovade landet.
Arvid är en smålänning som inte sett världen, precis som många av oss, Arvid är förvisso 200 år äldre än oss och har bara sett skog hela sitt liv men hur enkelt är det egentligen att veta att hur saker och ting fungerar om vi låser in oss, växer fast i våran hemstad?

Vi är den generationen som står på tur och kanske är det väl att jag försonar mig med ödet istället för att frukta det. Det är inte fel att sakna, att längta. Under hela studentfirandet saknade jag, både det som komma skulle och en flicka, jag längtade efter henne och nu sitter jag 15 dagar från att stiga på flygplanet som tar mig till henne och ifrån mina vänner som jag kommer att återse. Men jag lämnar också mitt hem för första gången under en sådan lång tid och jag lämnar också medmänniskor jag vandrat med längs samma gator med under de 17 år jag bott i staden, jag lämnar grundskolevänner och vänner men som sagt jag återkommer och jag återser dom. Jag har ingen ångest för att åka iväg utan snarare för att bli bortglömd mitt bland allt det som sker inom oss. Visst kommer vi att minnas svaga minnen, men så kommer det där med hur mycket vi betyder för varandra. Vi kommer kunna säga om någon av oss dyker upp i en dödsannons, på en bröllopsbild, på teve eller i nyheterna att vi växte upp tillsammans men vi förlorade kontakten och det är den orättvisan som just bara är en av livets alla gångar, meningar och vad vi nu kallar det.

Sen kan jag alltid drömma om att det är jag som går längs den röda mattan klockan halv två svensk tid på svt, eller att det är jag som sitter där och får namnet uppropat runt sextiden i Kodac Theatre om några år, men drömma kan vi ju göra. Så länge vi vet att vi drömmer.
Jag skulle kunna börja med att köpa den där kameran, skriva just det där som jag sitter och håller på så får vi se om man kan hamna där, men helst hand i hand med flickan som jag åker till om ha 15 dagar.

Jag är inte rädd, jag är bara så fruktansvärt nyfiken.

Fuck Off
Tef