Ofrivilligt tvingas jag numer räkna nätterna, i början när jag kom fanns det ingen anledning till att göra det, det gör det nu, det blir enklare för hjärtat på det sättet. För verkligheten jagar verkligen ikapp en när man befinner sig på andra sidan Atlanten, i det förlovade landet. Där man finner lyckan som dom säger och ja till viss del stämmer det in på mig. Förvisso fann jag lyckan redan innan jag åkte hit, men lyckan åkte hit så jag fick helt enkelt följa efter. När jag väl kom hit förstod jag att lyckan bestod och just därför gör det så ont att man skall tvingas lämna den. Vi anpassar oss så lätt dit vi kommer, vad betyder hem egentligen när man har sitt hjärta på annan ort, annat riktnummer nej ännu värre annan landskod. För det är på postkod 01581 som mitt hjärta finns, inte i träden, byggnaderna eller i maten som lagas här utan den ljusa lilla kontrasten som vandrar ned längs garageuppfarten när de andra tar bilarna, solen som lyser upp värmen de regniga dagarna, hon vet inte hur gör det men hon gör det.
Jag förstår så hur landet tycks facinera det unga sinnet för var dag som går och visst känns det när man vandrar längs östra kanten av New Yorks lungor längs femte avenyn och ned mot höga hus och stela glaslandskap. Det är något med hur stjärnorna lyser här, man vet inte om man är upp och ned i smeten. Hösten i här är inte som hemma och att dela den med den man älskar är som att be om för mycket. Jag kommer verkligen behöva flygresan för att åtminstone försöka samla mig, samla mina tankar efter den så underbar resa inte genom luftrum och från ett passagerarsäte utan en resa genom kärleken med sin käresta hand i hand.
Hösten som kommit och vintern som komma skall kommer att vara fruktansvärt mörk, följt av en så ensam jul. Om man ändå kunde slå in sig själv i papper och låta sig skickas så att man kan öppnas den 25:e för att sedan tillbringa kärlekens högtid med den man älskar, just här, där jag sitter. Jag har fortfarande en vecka kvar, men dagarna rinner förbi och för varje dag som går börjar man sakta inse att drömmar inte riktigt vara för evigt...
...men vi vet att kärlek kan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar