Så blev det av med min största vision, min idé och min väg till kändiskapet?

Jag har inte sagt det till många för drömmar kan vara farliga ibland, de kan få folk att tro att man saknar vett och förmåga till att förstå verkligheten, skeptiker framförallt och dom dödar dagligen drömmar. Vi kan låta historian vandra tillbaka till högstadiet då idén om mannen Jimmy föddes, Jimmy var då bara en affich med Heath Ledger och idén saknade grund, det var bara något som jag skulle göra, man kanske kan kalla det för något slags kall.

Under skrivandet av "Min Sorg" under sena tjugohundrasex och tidiga tjugohundrasju så slog mig idén om Jimmy, om vem han är och hans historia, under de manussidor och konversationer kring Jimmy som jag skrev så såg jag bara en man, samma man som på affichen jag hade gjort. Idag gjorde jag en ny affisch, men denna gång var det en död man som poträtterades på affichen, samma man. Jag måste medge att det bara var drömmar men dom fanns där och även om jag når stjärnorna i mina visioner kommer jag aldrig kunna göra filmen Jimmy med ärlighet eller med just känslan av det jag sökte.

Filmen Jimmy skulle ha tagit mig till dessa stjärnor och givit mig chansen men Jimmy kommer nog aldrig att göras eller äns skrivas klart iallfall om jag känner mig som jag gör nu. Det kan tyckas vara en besatthet som om denna man med plötsliga bortgång plockar bort mina drömmar men jag måste medge att jag blev chockad när jag plockade upp Aftonbladets hemsida förra veckan och fick se förstasidans största nyhet, ett tag trodde jag att det var ett skämt, ett misstag, men en av de mest lovade skådespelarna i Hollywood dog alltförtidigt och det känns fruktansvärt tråkigt.

De senaste dagarna har man läst krönikor och hört folk uttala sig i chock och av saknad, de har förvånats över sin saknad och runtom bland filmintresserade människor i min vänskapskrets har folk sagt till mig precis som de flesta krönior har sagt, de har förvånats över att sakna Heath, någon dom aldrig trodde dom skulle sakna, personligen så trodde jag aldrig att jag skulle behöva sakna honom. Kanske hade det gått snett för honom någongång och kanske stämmer det att döden klär Heath Ledger oväntat bra. För nu vet folk att han försvann i sitt esse och ingen kan någonsin veta vad som hade blivit av honom.

Kanske var Heath Ledger trots allt Jimmy, jag vill tro det och jag gör verkligen det, iallafall efter det jag sett och läst de senaste dagarna.
Jag menar inte att det är kört för mig, jag hittar nog mina vägar om jag vill, jag ger inte upp och slutar drömma om att få göra film på heltid, men det är förbannat tråkigt att man aldrig kommer få chansen att jobba med Heath, även om den aldrig hade dykt upp.
Så må Heath vila frid och låta hans dotter Matilda Rose växa upp med sin fader inom sig, det var tydligen det han önskade och visste.

Jag försöker inte geniförklara en man som vi så många tog för givet, inte heller glorifiera det, men jag måste medge att jag omedvetet precis som alla andra kommer att sakna honom.

Fuck Off
Tef

Mellan två kamrar, innuti och utanför mitt huvud.

Innuti mitt huvud är jag som störst, mina armar räcker runt alla som vill bli omfamnade och mina ord räcker för att tillfredställa världen runt om mig i all lycka och välstånd

Utanför mitt huvud löper världen dagligen förbi och jag inser sakta men säkert att jag under min livstid varit både mindre och haft kortare armar än vad jag har inom mig, mina ambitioner överstiger helt enkelt min potential först i skedet då jag inser det?

Det handlar inte om min potential, min potential är likt med varje människas enorm och ovan vår vetskap, men att stå alla till lags handlar inte om potential utan om hjärta. I många delar av mitt liv har jag valt att välja mellan två kamrar av mitt hjärta, vänskap eller kärlek, kärlek eller vänskap. Först nu inser jag vad det verkligen handlar om, för i nitton korta år av mitt liv har människor lyckats klandra mig, kritiserat mig, älskat mig och omfamnat mig. Jag har blivit tillsagd att jag inte kan ådstakomma vad jag vill, men inombords vet jag att jag är större än mig själv och att jag kan ådstakomma stora ting.

Man skall aldrig prioritera kärlek före vänskap men heller inte vänskap före kärlek, man skall istället balansera upp de båda jämt för att hålla de båda livselementen intakta, därefter kompromissa, stå andra till lags men vad jag insåg idag också lära sig att förstå andra och respektera dessa efter åsikter och det förflutna.

Jag vet om att alla runt om mig kan nå vart de vill, det handlar bara om att ta sats och att aldrig låta någon annan inklusive dig själv besegra dig, men viktigast av allt, man får inte kring sin väg mot framgång låta världen kretsa kring sig själv, för ensamhet och konflikter är något som de visaste inte tog hänsyn till, det var kanske också därför de förlorade så mycket på vägen då de vann sin framgång, de glömde sig själva och också inombords vilka människor de var och av vilka avsikter de kämpade för sin framgång och vilken framgång de sökte.

Idag var jag självisk och slutligen nåddes jag av en insikt, en insikt värd mer än vad mina ord räcker till för även om hjärtat inte styr våra känslor så är det den del av kroppen som aldrig vilar och utan våra hjärtan så slocknar vi, som två av alla stjärnor, men vi är mer än så och det vet vi. Det kanske är något att ha i åtanke.

P.S I Love You... "Madly"

Mellan Två Tolvslag - Del I

Så i del II så är planen att sammanfatta alla underbara stunder som formade mitt livs bästa år, men materiella ting har också sin betydelser, här kommer den ultimata sammanfattningen av det bästa från det bästa.

Årets...

... skivor; Easy Tiger (Ryan Adams), Not Too Late (Norah Jones), Continiuum (John Mayer), Echoes, Patience, Silence and Grace (Foo Fighters), 9 (Damien Rice) Times Without Consequence (Alexi Murdoch) Orphans and Brwalers (Tom Waits) och Illinoise (Sufjan Stevens)
...låtar; Hey There Delilah (Plain White T's), Goodnite Hollywood Bld. (Ryan Adams), You Take My Breath Away (Eva Cassidy) etc. (Se högerlisten)
...upptäckter; John Mayer, Colin James Hay, Norah Jones, Patte Kejtson och Arbetarna och My Fair Baby.
...liveögonblick; Damien Rice (Cirkus), Ef och Grand Central Winter (Strand), Bondo Role, Anna Ternheim och Timbuktu (Hultsfred).
...platser; Thomas Newton Drive, St Jamses Park, Central Park, Manhattan Beach och Public Garden
...filmer; Little Miss Sunshine, Eldflugornas Grav, Quadrophenia, Planet Terror och Pan's Labyrinth
...skådis; Lite oväntat Leo DiCaprio.
...händelse; Den Fjärde Februari
...efterlängtade; Elin Matilda Lindén
...utmaning; Förklara för hela skolan att ljudet till Min Sorg var "fuckat".
...mötesplats; Columbus Sq. New York.
...kyss; Övergångstället den Fjärde Februari
...flickor: Elin Matilda Lindén och Felicia Agnes Kroon
...pojkar: Robert Rodriguez, Gustav Lennon Kroon och Linus Lars Göte Petersson
...tv; Heroes
...tidsfördriv; One Tree Hill, OC
...tv-besvikelse; Lost Säsong Tre
...resa; Får ni lista ut själva
...mest lyssnade låt; Goodnite Hollywood Bld.
...mat; Lövbiff med Pommes och Persiljesmör och Köttbullar och Potatis
...dryck; Samuel Adams och Cola
...snussort; Skoal Mint och Nic and Johny
...fest; Matildas Avskedsfest
...mest intressanta; Matilda Lindén
...mest ointressanta; Fysik B
...spel; Rappakalja
...gåva; Min Bärbara Dator och Feffan
...citat; "Du är som död för mig" Simon Björklund när jag försov mig från att hämta honom innan skolan.
...vackraste; Soluppgången i Januari, Matilda Lindén och Modet på Jesse Jamses av ynkryggen Robert Ford
...vidrigaste; Min sandfyllda blåsa

Tror jag fått med allt, återigen Gott Nytt år och God fortsättning...

Mellan Två Tolvslag - Del II

Mellan två tolvslag hinner 365 stycken obetydelsefulla passera, det som skiljer dom emellan är löften och eftertanke, alla får en chans att starta om. Helt ärligt så är jag mer rädd för tjugohundraåtta än vad jag var för tjugohundrasju, jag ställer mig frågan kan ett år verkligen bli bättre än det som vi ringde ut igår, vid det sista tolvslaget?

Många människor får inte under hela sina liv chansen att leva igenom ett år som jag gjort och för första gången i mitt liv kände jag uppskattningen under resans gång. Jag sticker heller inte under foten att jag tycker att den här typen av redogörelser är enkla, det är skitsvårt för hur plockar man ut sina favoritbilder av ett år? Vad definerar just tjugohundrasju för mig? och vad ska jag önska mig av det kommande.

Jag lärde mig mycket om kärlek iår, som bekannt så stötte jag på kärleken ganska tidigt på året, den återfanns i en flicka med en resa i görningen och vart tar man vägen när det man kommer att älska försvinner ifrån en lika fort som det dök upp? Trots alla stora block av ögonblick med livekonserter, baler, premiärer och studentfester som skulle dyka upp så kunde jag inte riktigt ta in alla ögonblick med den ro och den glädje dom kanske förtjänade. Studenten var länge huvudmålet på den resa som tjugohundrasju hade radat upp för mig, men efter att ha kysst Matilda Lindén vid ett övergångställe den fjärde Februari tog livet en annorlunda vändning, kalla nätter blev ännu kallare, ensamma dagar blev ännu ensammare och de tårar som brände mina kinder under inledninen av mars skulle bli det starkaste blocket av minnen för året, de skulle ta mig över ett världshav för att se stora ting, det fick mig att inse att mitt hjärta kanske är större än vad jag trodde. Ty kärlek växer inte oprovocerat, det är något inom oss som tillåter oss att hoppas. Eller kanske något som helt enkelt inom oss bestämmer sig.

Hursomhelst så inleddes året med mötet vid ankaret, mötet ledde till den vackraste månaden i mitt liv där jag lärde mig om kärlek återigen och igenom de vackraste av ögon. Sen så åkte hon, hon lämnade mig för en resa hon sedan länge planerat att göra men hon tog med sig mitt hjärta och Mars blev en behaglig månad, många saker gjorde ont men kärleken tycktes hålla i sig och inte nog med det så växte den också ett steg närmare varandra för var dag. I slutet av mars så spenderade jag en helg i Stockholm, jag fick se Damien Rice live i en tankeställare som gjorde mig beslutsam om mina mål. April kom och jag fick se London, dyra telefonräkningar och min film fick sin premiär.


Så kom festandet, inledandet av tjugohundrasju hade mest handlat om den efterlängtade studenten, om slutet för mig blev det en bit av alla ting som skulle ske för att friheten, livet skulle kunna få börja. Balen blev en underbar kväll, många fina minnen och tankar kring framtiden, jag fick chansen att både skämma ut folk och dansa, längta och drömma. Man kanske kan säga att året vid denna tidpunkt var i sitt esse, underbara stunder med vänner och alkohol var det som skulle efterlysas i Januari, det som blev av i Maj, Juni. Juni, allt gick egentligen lite för fort, studenten, man glömde bort att njuta av veckan, men den passerade och jag fick en smula för mycket av det goda, jag hade eftertanke med alla val och alla underbara kvällar, de sista med många som skulle ut på sina äventyr, för alla vars liv skulle starta.

Sommaren var regnig och det fanns inga skäl att älska den, inte förrän den tjugoåttonde Augusti då resan tog sin start, resan mot friheten, resan mot mitt hjärtas lustar, resan i kärlekens namn.
Vad jag såg i USA handlade inte bara om vackra stål-glas landskap och glimtar i den vackra naturen, solnedgångar eller kliché-kitchiga sanningar. Det handlade för mig om att vi som väntar och tillåter oss att älska klarar oss utan konfrontation, vi överlever de mörkaste av nätter och vi tillåter oss att njuta av varje ögonblick vi ser, men utan att involvera hjärtat, mina vackraste stunder ligger varken på ett fotominne eller i storstadsupplevelse, i en musikers texter eller i en röd stol på en biograf. Det handlar inte om en ölflaska eller ett fyverkeri utan om dom vilar med Matilda under alla de stunder vi haft tillsammans under året, långa timmar vid luren eller kanske en cykel-"promenad" längs stranden i soliga paradis, i en kopp kaffe på starbucks eller glädjen och uppskattningen av varandras brinnaden lustar, uppskattningen av kärleken.

Detta året hittade jag kärleken, mitt liv hann starta och jag hann se en bit av världen, fånga lite perspektiv och även om jag kom hem redan den 21 Oktober så kan man nog säga att mitt år slutade där i sitt esse i en bil en Onsdagkväll påväg hem från Framingham. Jag känner nog tt jag inte riktigt tillät mig att ta in julen utan Matilda som närvarande, men jag klarar mig och jag inser att jag inte är ensam. Bland ensamma nätter finns så många tålmodiga vänner och eldsjälar, en moder och en fader. En Matilda Lindén och egentligen var det dom som gjorde mitt år, även om det var ballt att se allt som man erbjöds, stora städer, vackra vidder och ögonblick ämnade för att sparas hela livet.

Att Tjugohundrasju skulle skrivas in i historieböckerna visste jag, men inte att det skulle skrivas in i mitt hjärta.